Den senaste veckan har det rasat en debatt om när föräldrar bör hämta sina barn på förskolan. Många har förklarat att föräldrar inte ska känna press att hämta tidigt. Tvärtom.
Ingrid Pramling Samuelsson, professor i förskolepedagogik, beskriver det som en onödig hets. Förskolan har ju faktiskt öppet till klockan 18, säger hon i TV4. Och i Aftonbladet kallar kolumnisten Ida Söderberg det för ett hittepåkrav från föräldrarna själva.
De är inne på något. Det är bättre att barnet blir hämtad av en harmonisk förälder som hunnit jobba klart för dagen än en med stress i kroppen.
Historiskt har det inte heller varit så att barn hängt med sina föräldrar hela tiden. Föräldrar har i alla tider behövt jobba för att försörja familjen. Det naturliga har varit att umgås med andra barn under överseende av vuxna. Och troligen har föräldrar i dag mer tid med barnen än generationerna före oss har haft.
Samtidigt har de föräldrar som vill hämta sina barn tidigt rätt känsla i magen.
För vad blir kvar av familjeliv om barnen lämnas på förskolan innan det ljusnat på morgonen och hämtas framåt kvällen? Mest troligt ett barn som somnar på vägen hem och bryter ihop över kvällsmaten. Återupprepas sedan det här år efter år lär anknytningen mellan föräldrar och barn påverkas. Det bäddar inte för starka familjeband.
Och det här – familjens minskade betydelse – är något av en revolution. Eller kanske snarare en fortsättning på den revolution som Sverige har genomgått under 1900-talet där familjen har spelat allt mindre roll och staten allt större.
I de allra flesta andra länder är fortfarande familjen basen i samhället. Barn tas ofta omhand inom familjen, av en förälder som är hemma eller av äldre. Likaså vilar i högre grad ansvaret för omvårdnaden av äldre på familjen.
I Sverige är vi dock inte lika beroende av familjemedlemmar, på gott och ont. Kommunal förskola och skola kan ta hand om barnen från ett års ålder tills att de är myndiga. Därefter står staten för ungas högskoleutbildning. Och på ålderns höst tar kommunal hemtjänst och äldreboende vid.
Svenskens kan alltså leva utan nära relationer. Pedagogen på förskolan lär barn att gå. Undersköterskan på vårdboendet håller handen i livets slutskede.
Att gå mot strömmen är också svårt. De höga skatterna som krävs för att dra runt den enorma offentliga verksamheten gör att de allra flesta familjer behöver två heltidsarbetande vuxna för att klara ekonomin. Vem har då tid att hämta sina barn tidigt och ta hand om sina gamla? Det här lär i sin tur bidra till att karriären blir en så stor del av livet för många.
Kulturellt sätter det här spår. I den internationella undersökningen "World Values Survey" sticker Sverige ut som extremt individualistiskt. Svensken framstår som ständigt upptagen med att förverkliga sig själv.
Det vi har skapat är ett system där vi inte längre är beroende av våra närmaste, utan bara av det offentliga. Och i ett sådant system blir det naturligt att låta barnen vara långa dagar på den offentligfinansierade förskolan.
Det framstår som en socialistisk dröm – eller snarare mardröm.
Att en del föräldrar vill hämta tidigt är dock en typ av motståndshandling. Det blir ett försök att få familjen att spela lite större roll.