Han är en av de över 130 000 kurder som flytt sina hem i Syrien till Turkiet. Där sitter de nu fast i ett ingenmansland med stor brist på förnödenheter. Någon enstaka madrass eller ett kärl kanske de lyckades få med sig i flykten från de kallblodiga terroristerna. ”Vad är de för muslimer? Vad är det för islam?”, gråter mannen (SVT 22/9).
SVT:s reporter på plats Samir Abu Eid frågar några medtagna vuxna som sitter på marken med ett vakande öga på sina barn, vad de anser om de flygattacker och bombningar som USA genomfört under natten. Bra, svarar de. Vi har väntat på det. En man säger att han hade förväntat sig mer. En kvinna vill att USA med allierade gör mer. Bomba, så vi kan åka hem sen, säger hon.
För första gången sedan inbördeskriget startade 2011 hörsammas de syriska flyktingarnas önskan. Dock inte på grund av det blodiga krig som president Bashar al-Assad för mot sitt eget folk, utan trots det. De västallierades attacker riktas mot jihadistgrupper, främst IS men även forna al-Qaidagrupperingar i Syrien och Irak. Saken är långt ifrån oproblematisk. USA har inget intresse av att bistå Assad-regimen, men det kan på kort sikt bli bombernas effekt då dessa grupper också är fiender till Assad. Men som de syriska flyktingarna bekräftar har många väntat på Förenta staternas militära agerande.
USA betraktas fortfarande som världssamfundets väktare, om än en alltmer motvillig sådan. Det amerikanska folket är krigstrött och presidenten kanske än mer. Ekonomin är tyngd, inte minst av försvarskostnader. Per Jönsson, redaktör vid Utrikespolitiska institutet, skrev i går att ”världen riskerar att bli både obekvämare och obehagligare om den liberala demokratin USA fortsätter sin kräftgång som supermakt […] utan ett USA på hugget kommer världen att gå mot ett alltmer ohanterligt kaos” (SvD). Nu har Amerika agerat, tidigare i veckan motiverade Barack Obama sitt handlande med att ”Isis och terroristcellen Khorasan utgör ett mer omedelbart hot mot USA”.
När Sverige deltagit i internationella krigsinsatser har det sällan handlat om de egna medborgarnas säkerhet. I stället har politikerna talat i termer om ansvar för andra människors liv. Det är ju på sätt och vis ett mer solidariskt skäl, men inte giltigt enligt folkrätten. Det är däremot självförsvar och bombningarna mot IS är på Iraks egen begäran. Gällande Syrien skulle ett beslut i FN:s säkerhetsråd kunna behövas. Tidigare erfarenheter visar att det är betydligt lättare sagt än gjort. Det finns alltså fler än ett skäl till att USA åberopar självförsvar för sitt ingripande mot IS, en organisation som inte bryr sig om landsgränser utan vill skapa sin egen terrorstat.
I går varnade Carl Bildt (M) för att ”vi har kommit in i en påtagligt farligare tid” (Sveriges Radio). Möjligen blir vi snart fler som får anledning att hävda självförsvar. Om Säkerhetsrådet fortsätter att vara en återvändsgränd, har vi kanske inget annat val. Flyktingarna från Syrien, fler och fler för var dag som går, har det inte.