Varje år slängs i genomsnitt tio kilo mat per elev i samband med skollunchen, visar en färsk rapport från Livsmedelsverket. Till det kan läggas allt som försvinner i andra sammanhang. Enligt siffror från Naturvårdsverket (2016) ger en familj på fyra personer dagligen upphov till ett kilo matavfall.

Ur ett globalt perspektiv har vi inte råd att slänga mat. Livsmedlen som hamnar i soporna har krävt resurser i alla produktionsled. Det finns även en etisk dimension på slöseriet – i en värld där befolkningen växer och en del har svårt att få mat på bordet är det förkastligt att slänga livsmedel.

Det omfattande matsvinnet skaver även på andra sätt. Kanske för att det så tydligt handlar om individens ansvar. Omställningen till ett hållbart samhälle är inte ett toppstyrt projekt. Alla måste dra sitt strå till stacken. Och det som räknas är handling, snarare än poserande. 

Strejkerna för klimatet, som aktivisten Greta Thunberg är portalgestalt för, visar på ett lovvärt engagemang. Allra bäst vore om den kraften som manifesteras under plakaten kunde omvandlas till praktiskt arbete för att göra världen mer hållbar, en utveckling som ofta är lokal och småskalig. Sällan är den glamorös.

Sverige har till en besvärande grad fastnat i att det är politikens ansvar att styra människors beteende. Flygskatt och höjda drivmedelspriser säljs in som metoder för att få folk att ändra sitt handlande.

De mest extrema uttrycken för idén om att en omställning måste vara toppstyrd är införandet av en klimatdiktatur, som bland annat Miljöpartiets europaparlamentariker Pär Holmgren tidigare har beskrivit som intressant. Den här tanken framfördes även för ett år sedan av 87 kändisar från sociala medier. I Expressen (24/1 2019) skrev de att statsminister Stefan Löfven (S) borde släppa taget om väljarstödet. Han uppmanades: ”våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.”

Men även som metod för att få något gjort är hård statlig toppstyrning dålig. Rysslands genomklappning under Sovjettiden kan stå som ett avskräckande och extremt exempel på när individens ansvar och förmåga ersätts av centralstyrning och femårsplaner.

Omställningen till en allt mer hållbar värld sker i det lilla. Klimathjälten är inte den som skriker högst, utan som äter resterna från gårdagens middag till lunch. Graden av matsvinn blir en mätare på engagemanget för hållbarhet. Fortfarande finns mycket att göra, och det börjar i skolan.