Snart är sommarlovet slut. Hösten ses ofta som en nystart, man ska ta nya tag efter semesterns dekadens, kanske börja träna, läsa fler böcker eller gå en kurs. Lära sig något nytt och bli en lite bättre version av sig själv. Finns det här tankesättet även på Rosenbad och Sveavägen 68, där Socialdemokraterna huserar? Tyvärr verkar det inte så.
Partiet sitter visserligen i regeringsställning - men på väldigt lösa premisser (en obekväm riksdagsminoritet tillsammans Miljöpartiet, beroende av Vänsterpartiet och decemberöverenskommelsen). Och opinionssiffrorna faller. Som den kloke Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet, skrev i en ledare nyligen ”Socialdemokratin har det lite småknackigt”.
Andersson efterlyser nytänkande och innovation inom partiet. ”Förr i tiden när S var mycket större så var partiet i sig självt en dynamisk koalition mellan en rad olika intressen.” Javisst, Andersson ser perfektion genom nostalgiska glasögon, men han har rätt i att självförtroendet i att vara ett 40-50 procentsparti gjorde att Socialdemokraterna trodde de och ingen annan kunde förändra Sverige. Samma självförtroende hade Alliansen under sin första mandatperiod vid makten. Nu är S tillbaka i regeringen, men tron att verkligen kunna förändra lyser med sin frånvaro. Eller beror det på en inbyggd självgodhet som säger att allt vi rör vid blir guld?
Titta på två av de mest centrala delarna i ett fungerande samhälle: arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Ingen av dem kan kallas välfungerande i dagsläget. Arbetslösheten i Sverige uppgår till 8,5 procent och ungdomsarbetslösheten 27,1 (ekonomifakta.se). 350 000 unga vuxna står utan bostad. Ändå har regeringen inte gjort mycket för att sänka dessa deprimerande siffror. Istället läggs reformer som gynnar dem som redan har ett jobb eller en bostad. Övriga lämnas vind för våg med något litet påslag på bidraget. Ingen riktig hjälp att faktiskt ta sig ut arbets- och/eller bostadslösheten för att klara sig på egna ben, erbjuds från politikerhåll.
Regeringens jobbförslag, de där som ska leda till att Sverige har lägst arbetslöshet inom EU år 2020, har fått svidande kritik. Bland annat Arbetsförmedlingens chef och Finanspolitiska rådet befarar att de högre arbetsgivaravgifterna för unga, de sänkta rut- och rotavdragen och den höjda a-kassan kommer att leda till färre sysselsatta.
Beträffande bostäderna utmålade sig justitieminister Morgan Johansson (S) och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) häromdagen för att vilja reformera marknaden för hyresrätter. Ett sannerligen välkommet initiativ – om det vore för att öka tillgängligheten och flexibiliteten. Men ministrarnas utspel handlade inte om det, utan om att uthyrning av bostäder i framför allt andra hand ska försvåras. Vem drabbas värst av det? Jo, de som inte har någon bostad. Övriga sitter komfortabelt.
Det är inte 20-åringen med ett låglönearbete och en etta i andra hand som är i samhällets periferi. Denne är inne och kan klättra inom båda marknaderna, för den står åtminstone på stegens första pinne. Det är människorna som saknar jobb och/eller bostad som befinner sig utanförskap. För dem hjälper varken högre skatt på arbete eller hårdare regler för uthyrning av hyresrätter.
Vad gör regeringen för att hjälpa dem?
Får vi se någon nystart till hösten med friska förslag att hjälpa människor ur utanförskapet?