Saknar svenska politiker visioner för vårt land? Så här skrev Maria Björk Hummelgren i en Correnkrönika strax efter jul, angående valrörelsen: ”Debatterna handlade mer om sakernas tillstånd här och nu, eller möjligen bakåt i tiden, snarare än vilket samhälle politikerna vill se framåt. De ideologiska grunderna på vilka den förda politiken ska vila, såg vi inte mycket av.”
För visst upplevdes det offentliga samtalet som sådant där och då. Åtminstone vad gäller de statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna. Pajkastning om vem som nedmonterade elsystemet och släppte lös gängen trumfade idédebatten.
Men så har vi partiet där visionerna – oavsett hur verklighetsfrånvända de är – faktiskt präglar politikens innehåll. Sverigedemokraterna.
Nyligen skrev partiet en riksdagsmotion som syftar till att, kort och gott, genomföra grundlagsändringar på ”den nationella socialkonservatismens grunder”. Flera förslag påminner dock om en parodi på högernationalistisk populism. Som att första maj inte längre bör vara en helgdag. I stället borde den ersättas av ”Veterandagen, Engelbrektsdagen eller någon liknande dag med motsvarande koppling till det svenska arvet”.
Tja, den som tror att arbetarrörelsen saknar koppling till det svenska arvet skolkade antagligen från historielektionerna i årskurs sju.
SD vill även förbjuda myndigheter från att flagga med andra fanor än den svenska och eventuella regionala. Alltså inga ”politiska och ideologiska flaggor”. Det är ett uppenbart försök att få bort regnbågsflaggan från kommunala flaggstänger. Men hur är en nationsflagga inte politisk eller ideologisk? Så många frågor, så få svar.
Skämt åsido. Kulturkrigsyrkandena är en del av något större. Grundlagen har ingen liten betydelse för samhällets utformning. Kontroll av flaggor och helgdagar är en del av en mer grandios berättelse.
De stora idéerna kan ge motivation till att skapa ett bättre samhälle – beroende på när de ser dagens ljus. Som visionen om den liberala demokratin i samband med Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning. Men de stora idéerna kan också sända samhället ner i fördärvet, om de föds under en tid som präglas av pessimism. Med andra ord: Den nuvarande tidsandan.
Många upplever att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De ekonomiska förutsättningarna blir allt svårare för många. Känslan av alienation och otrygghet är utbredd. Misstron mot de demokratiska institutionerna ökar. Villfarelsen att det inte finns en bättre tid att se fram emot om inget radikalt görs har drabbat även våra politiker. Och det sistnämnda, det är det allra farligaste.