Man blir nästan ledsen av att titta på DDR-lådan i Vallastaden.
När Linköping växer behövs nya byggnader. Hur ska de se ut?
En tomtägare kan designa sin egen villa, men storbyggen är annorlunda. Byggbolagen och byråkraterna har fullt upp med banklån och brandskydd, och ska ju inte bo där själva.
Fram till ritbordet kliver då arkitekten, som kavlar upp ärmarna och tar pennan från örat. Hur brukar resultatet bli?
Fult, anser Arkitekturupproret – en folkrörelse som vill se fler klassiska byggnader. I stället för rätblock i betong, glas och plåt bör nya hus se ut ungefär som de gjorde runt förra sekelskiftet.
Flera Linköpingsbyggen har toppat föreningens ful-lista: Vallastadens dystra DDR-låda, den snedkantiga simhallen, och P-huset Neptunus med sina slarvigt fastlimmade glasspinnar.
P-huset Neptunus hade förvisso klen budget för utsmyckning, men resultatet är bara för rörigt.
Arkitekterna brukar hugga emot. Modern arkitektur bör inte sträva bakåt, anser de, utan spegla sin egen tid. Om man kopierar historien blir husen bara fejkade kulisser.
Dessutom är ropet efter klassisk stil för brett. Vill folket ha nygotik, nationalromantik, eller kanske jugendstil? Det finns varianter.
Arkitekterna tror inte heller på objektivt ”fint” och ”fult”. Smaken är som baken, och vissa hus som hyllas i dag ansågs fula när de byggdes. I stället bör man prata om ”arkitektonisk kvalité”, ett mer komplext begrepp som arkitekterna har bäst koll på själva.
Deras argument håller inte, och det är oschyst att deras "expertis" formar Linköpings stadsbild.
Ta bostadsrätterna som ska byggas vid Djurgårdsgatan. Kommunen fick ett gammaldags förslag med burspråk och utsmyckade fasader som stadsarkitekt Erik Adolfsson sågade just för att det var en ”kopia” på gammal stil.
Så här ville företaget Sekelporten att Djurgårdsgatan skulle se ut. Det ville inte kommunen, som i stället valde en standardmodell från Peab.
Smak kan variera, och man kan inte entydigt definiera klassisk stil. Det finns dock vissa inslag som de allra flesta gillar – tänk gamla stadskärnor i Europa.
Och det är ingen slump. De klassiska idealen följer regler som känns harmoniska för hjärnan: symmetri, mönster och det gyllene snittet. Vi stimuleras också av detaljrikedom och fina färger.
Asymmetriska, horisontella fönster känns lite konstiga för många lekmän, men arkitekter verkar gilla att rita dem. Här ett betongbygge på Hamngatan.
Det kan räcka att dela in fasaden i sektioner med olika pastellfärger och texturer, och sätta in många, högsmala fönster med lite spröjs i. Sneda tak som sticker ut ordentligt utanför väggen känns också bekant.
De nya husen ovanpå P-huset Akilles på Storgatan visar hur små hänsyn kan göra stor skillnad för trivseln: en fasad indelad med olika pastellfärger och högsmala fönster.
Konst ska få utmana, och det var bra att Sydneys operahus inte byggdes som ett 1700-talspalats.
Men den mesta arkitekturen ska inte vara konst, utan en rutinåtgärd för att skapa rimlig trivsel för vanligt folk i stadskärnor. Att politiskt styra hur husen ser ut är inte heller populism eller fascism, utan demokrati.
S+M-styret borde ta rygg på SD:s senaste motion och lova Linköpingsborna fler klassiska byggnader.