Ett exempel på hur detaljerat vårt samhälle stundtals regleras är Naturvårdsverkets nya vägledning om buller från idrottsplatser. Detta till följd av en långdragen konflikt om ljud från en idrottsplats i Nacka, utanför Stockholm, som drivits av boende i närheten.
Klagomålen har till exempel handlat om att den mest intensiva idrottssäsongen sammanfaller med tiden då de boende vill vara utomhus i sina trädgårdar. Men i stället för att de som bosatt sig i närheten lär sig att leva med ljuden, som kan förväntas finnas runt en sportanläggning, kan idrottsplatsen tvingas begränsa användningen och kommunen behöva bygga dyra bullervallar.
Enligt Naturvårdsverket har liknande konflikter blivit vanligare i hela landet, men dessa ska alltså lösas med hjälp av den nya vägledningen. Där konstateras bland annat att det inte finns något stöd för att ljud från idrottsplatser skulle leda till allvarliga hälsoeffekter. Inte heller störs sömnen, eftersom idrottandet inte sker under natten.
Därtill är många mindre samhällen uppbyggda runt dessa samlingsplatser, och bostäder har successivt byggts närmare inpå idrottsanläggningarna. Ett sådant bostadsläge är dessutom attraktivt för många, just för att möjligheter till idrottande finns alldeles utanför dörren.
Det är tydligt att både Naturvårdsverket och den moraliska rätten står på idrottsplatsernas sida. Men ändå menar myndigheten att den viktiga tillgången till och användningen av idrottsplatser inte får ske ”på bekostnad av närboendes möjlighet till vila och återhämtning”.
Utgångspunkten i vägledningen är alltså att oavsett var människor väljer att bo ska de i viss utsträckning kunna kräva att omgivningen dämpar sig, och då inte bara på natten. Ingenstans i vägledningen erkänner Naturvårdsverket att människor själva har valt en bostad nära just en idrottsplats. Men då får man faktiskt räkna med att det förekommer applåder, musik och hejaramsor.
Högst upp på listan med Naturvårdsverkets förslag på åtgärder står ”dialog och kommunikation”. I de allra flesta fall kan konflikter lösas på egen hand mellan idrottsplatsernas användare och grannarna. Kanske finns det en enkel lösning som passar alla? Det borde i alla fall inte behövas ett 20 sidor långt myndighetsdokument för att en sådan dialog ska ske.
Även om bostadsmarknaden är snårig för många måste utgångspunkten vara att människor väljer var de vill bo. Den som tycker att stönande från tennisbanan inte passar till lässtunden på balkongen, eller helst slipper applåder till eftermiddagsfikat, får helt enkelt se över sin boendesituation.