I dag, den 19e juli, infaller Skattefridagen. Det vill säga den dag på året som den genomsnittliga inkomsttagaren tjänat ihop tillräckligt för att kunna betala alla skatter. Fram till och med denna dag har alla surt förvärvade pengar gått till statskassan. Det är inte en dag som ska firas utan främst ett tillfälle att uppmärksamma svenskens allt tyngre skattebörda.
Skattefridagen är en kampanj som drivs av Skattebetalarnas förening i Sverige. Begreppet lanserades i USA under namnet Tax Freedom Day och är i år den 19 april, tre månader före Sverige.
Den genomsnittliga inkomsttagaren betalar i dag 54,4 procent av sin lön, inklusive arbetsgivaravgifter, i skatt. Utslaget på antal dagar betyder det att dag 200 är den första skattefria dagen, det vill säga ett mått på inkomsttagarens skattekvot presenterad i form av ett datum. Är du höginkomsttagare måste du fortsätta jobba för Magdalena Andersson till åtminstone mitten av augusti.
Under Alliansregeringen lyckades man tidigarelägga skattefridagen med hela 22 dagar. Sedan den rödgröna regeringen tillträdde har dock dagen flyttats tre dagar och är långt ifrån mitten av året och målet om hälften kvar.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson kommenterade Sveriges höga marginalskatter med: ”Om staten tar mer än hälften av dina pengar när du jobbar extra, då tar staten för mycket och vi kan inte ha konfiskatoriska skatter i Sverige.” En uttalande som partiet sedan förtydligade främst var ett långsiktigt mål.
Moderaternas partiledare har rätt i att skatter är lika mycket en fråga om moral som om statsfinanser. Det är svårt att motivera hur flit och ansträngning ska löna sig om du jobbar mer för någon annan än för dig själv.
Att sänka marginalskatterna vore dessutom i flera fall självfinansierande för staten. Det innebär att värnskatten, den extra statliga inkomstskatten, kostar mer för statskassan än vad den drar in. Att inte ta bort värnskatten blir en förlustaffär för staten, därmed är det en aning fegt att Moderaterna backar.
När regeringen misslyckas att leverera de mest fundamentala statliga uppgifterna blir de höga skatterna än mer omoraliska.
Försvarsmaktens ekonomi har varit eftersatt i åratal, polisen går på knäna och lyckas inte stävja den grova brottsligheten och skogsbränderna härjar okontrollerat. Samtidigt höjs bidragen och pengar sprids till diverse olika projekt såsom kamelcenter, kampanjer för att komma in i FN:s säkerhetsråd, gratis inträde på statliga muséer och subventionerade elcyklar. All politik handlar om att prioritera. Den summan som regeringen valde att lägga på subventionerade el-cyklar under ett år hade räckt till att köpa in vattenbombare av den typen vi nu måste hyra av Italien.
Den genomsnittliga kommunalskatten har aldrig varit så hög som den är nu. Skatten är den enskilt största utgiften för svenska hushåll och att sänka den blir därmed den enskilt viktigaste frihetsfrågan för politiker. Mer än hälften kvar borde bli en valfråga redan i år.