Så sent som i fredags uttalade sig experter om att det inte fanns någon större risk för IS-attentat i Europa. På kvällen skedde det osannolika; sex samordnade attentat i Paris, bomber och skottlossning med över 130 döda och fler än 300 skadade människor i den franska huvudstaden, miljoner skakade och rädda människor runt om i Europa. Dåden var riktade mot vanliga konsert-, restaurang- och idrottsbesökare. Mot civilisationen.
Varför? Det vet vi. De islamistiska extremisterna hatar oss för våra demokratier och kulturer. För det förtjänar vi i deras ögon att dö. Om några egna stryker med på kuppen, är ett enkelt pris att betala. De sätter inget värde på människoliv, de hjälteförklarar sina egna medan de kläs med kulsprutor och bombvästar. Kampen för kalifatet är det enda som räknas.
Vad händer nu? Det är svårare att besvara. President Francois Hollande har tolkat Parisattacken som en krigsförklaring och Frankrike har agerat på flera plan. Undantagstillstånd råder i landet, den franska polisen har enligt premiärminister Manuel Valls gjort över 150 tillslag mot misstänkta terrorister, ett 20-tal har gripits och fler än 100 har satts i husarrest. Den franska militären har trappat upp och samordnat sina flygattacker med amerikanska styrkor mot staden Raqqa, IS viktigaste fäste i Syrien. David Cameron vill få parlamentets med på att sätta in brittiskt stöd.
Sverige står allierat med Frankrike. Främst genom solidariskt försvar av vårt öppna samhälle där mänskliga liv och rättigheter är okränkbara. Där vi markerar genom att leva.
Vi är också allierade i kampen mot IS. Sverige strider inte, men vi är med och utbildar soldater i Irak. Regeringen förlängde nyligen insatsen. Det känns rätt att vi bidrar i kampen mot de svartklädda mördarna som sprider skräck. IS har tagit på sig skulden för terrorattacken i Libanon som dödade över 40 personer i förra veckan samt sprängningen av det ryska planet över Sinaihalvön, även om inget ännu är bekräftat. De har mycket att vinna på att utropa sig ansvariga för så mycket död och våld som möjligt. Det ökar människors rädsla, terrorn kryper under skinnet. Med skräcken kommer makten.
Mycket är lättare sagt än gjort i den vidare kampen mot IS. Händelserna i Paris raderade ut agendan på G20-mötet i Antalya och bilder på president Obama och president Putin försjunkna i samtal om kriget har kablats ut över världen. De är båda redan involverade i Syrien, men i olika syften. Putin har nu påmints om att fokus bör ligga på bekämpningen av IS – inte de syriska rebelltrupperna. Att Moskva kan bli nästa mål för IS-jihadisterna bör fara genom hans huvud. Precis som David Cameron tänker på London och Angela Merkel på Berlin.
Även Sverige kan bli ett möjligt mål med tanke på vår militära utbildningsinsats och som ett stort flyktingmottagarland. Är det anledning att lämna Syrien och omkringliggande länder till sitt öde? Nej.
Men vi får inte vara naiva. På hemmaplan och inom EU måste vi öka säkerhetsmedvetandet och verka aktivt på flera plan samtidigt. Radikalisering av människor sker här och nu. Det förebyggande arbetet är lika viktigt som bomberna mot IS baser. Men samordning är svårt och motståndaren mäktig. Kommer FN:s säkerhetsråd att agera?
IS är ett reellt hot mot vårt sätt att leva. Vad annars ska vi göra än att kämpa emot? Det som de hatar mest är vårt främsta vapen. Det visade parisarna i helgen som gick. Je suis Paris, Je suis Charlie. Je suis Beirut, Mosul, Bagdad...