Under en vandring på Omberg gör jag en avstickare förbi Ellen Keys Strand. Hennes vackra hus är alltid värd ett besök. Men stående utanför det fina huset på sluttningen intill Vättern, kan jag inte låta bli att undra hur många som idag egentligen vet vem som en gång bodde här. 

I det allmänna medvetandet har nog Ellen Keys namn bleknat, tyvärr. Ändå tillhör hon våra stora samhällsreformister, en av de inflytelserika vägröjarna för det moderna Sverige som växte fram under den spännande epoken kring förra sekelskiftet. 

Ellen Key, själv sprungen ur burgen miljö, brann högt, rent och intensivt för en rättvisare och mildare värld. Hon kämpade för liberalisering, jämställdhet, rösträtt, progressiv barnuppfostran, funktionell och vacker heminredning. Hon skrev rader av böcker, uppmärksammade även utanför Sveriges gränser. 

Hon var ivrig fredsvän, vilket fick konservativa nationalister att stämpla henne som ”antipatriotisk”. Det stämde knappast. Ellen Key närde snarare en överdådig vision om det nya Sverige som, modellerad efter hennes kulturradikala ideal, skulle bli internationell ledare i ”samhällsförnuft, samhällsrättfärdighet och samhällsskönhet”. 

Låter idén bekant? På höjden av sin makt kom senare socialdemokratin att utveckla en syn på Sverige inte helt främmande Ellen Keys: en slags världsfrälsande moralisk stormakt med ett ytterligt ambitiöst välfärdssystem, byggt enligt den sociala ingenjörskonstens vetenskapliga rön, som övriga länder borde beundra och kopiera. 

Ellen Key hade också under några år en febrig förälskelse i den tidiga arbetarrörelsens socialistiskt engagerade ungdom. Hos dem tyckte hon sig finna det knådbara materialet till den upplysta intelligensaristokrati som krävdes för att förverkliga hennes drömmar. Ellen Keys förhoppningar grusades dock när hon upptäckte att socialistungdomen inte kunde fylla rollen som övermänniskor, utan var precis som vanligt folk är mest med krasst materialistiska intressen och dragning åt simpla nöjen. 

Djupt besviken skrev hon 1924, två år före sin död: ”Allra mest tanklöst vore att tro socialistledarnas stora löften om världens nydaning. En 88-årig dam i Amerika skildrade nyligen de dvärglika måtten hos nutidens politici och tillade: ’Nutidens män leva icke i höjd med sina möjligheter. De vilja endast göra lycka. Framgången är deras gud men icke det verkliga framsteget.’ Och denna sorgsna dom gäller alla partier.” 

Det ekar evigt av samma klagan. Som utopister brukar, tvingades hon bittert erfara att politiken aldrig kan trolla fram något himmelrike på jorden. Vi får hantera tillvaron som de ofullkomliga varelser vi är. Men tack vare inspirerande själar som Ellen Key i debatten kan resultatet trots allt bli ganska hyggligt med tiden.