Ledare: Så ledde regeringens vacklande till hög smittspridning

Redan från början tycks regeringen ha underskattat risken för covid-19. Den 29 januari hemställde Folkhälsomyndigheten, FHM, om att sjukdomen skulle klassas som allmän- och samhällsfarlig. Det, tillsammans med en samtida lägesbild från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, borde ha varit en tydlig signal om situationens allvar.
Kommissionens granskning fann dock inga beslut om förberedelser för en nationell krissituation förrän den 5 mars, då FHM och Socialstyrelsen gavs ett par inledande uppdrag. Hela februari bedöms därför vara en förlorad månad.
Ett exempel på vad som borde ha gjorts i början av månaden var att säkra tillgången på skyddsutrustning. Ett sådant uppdrag gavs inte förrän den 16 mars 2022. Vi förlorade dyrbar tid som hade kunnat användas för att avhjälpa den brist som senare uppstod.
Att inte mer gjordes är särskilt allvarligt då det också konstateras att smittspridningen på äldreboenden framför allt skedde via personalen. Hade fler kunnat ha skyddsutrustning hade rimligen färre smittats och dött.
En annan avslöjande slutsats som kommissionen drar är att smittan med sannolikt nådde Sverige genom de sportlovsresor till Alperna som skedde under vecka nio år 2020. Därefter verkar spridning ha skett inom landet från resenärerna. Redan då ifrågasatte många att det inte infördes restriktioner, eller åtminstone rekommendationer, för resorna. Men varken regeringen eller FHM tog varningarna på allvar.
Ett bidragande problem var att utbyggnad av provtagning för att möjliggöra smittspårning dröjde betydligt längre än i exempelvis våra nordiska grannländer. Först i juni tilldelade regeringen tillräckliga medel, då alltså den första vågen i princip redan var över. Det innebär att smittspridningen säkerligen var högre än de officiella siffrorna visade.
Förvisso är det lätt att vara efterklok, vilket kommissionen varnar för. Men det saknades knappast röster som efterfrågade snabbare och effektivare åtgärder redan under den första vågen. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson var exempelvis tidig med att kräva omfattande smittspårning.
Att döma av kommissionens kritik tycks regeringens ledarskapsförmåga varit ett av pandemins första offer. Det är uppenbart att dess handlingsförlamning och rädsla för att fatta obekväma beslut har försvårat hela samhällets krishantering. En regering ska leda krisarbetet – inte vara en black om foten.