Östgötaslätten är vidsträckt och ganska glesbefolkad. Där ute kör man mycket bil, och med stora avstånd är det viktigt att kunna köra fort.
Det får man inte alltid. På många av länets vägar är fartgränsen låg, särskilt efter de stora sänkningarna 2010 och 2019. I stället för att underhålla ordentligt sänktes gränsen från 90 till 80 på dussintals mil östgötsk landsväg.
Sedan dess har Trafikverket sänkt ytterligare vägmil med nya 80-skyltar. Det hela bygger på nollvisionen – målet att noll (!) personer ska dö i svensk trafik.
Livet på slätten har ändå fungerat eftersom folk ofta kört snabbare än tillåtet. Man känner sina vägar, så när sikten är god och väglaget fint kan man blåsa på från A till B för att hinna handla och hämta barn.
När vägbanan däremot är blöt, isig eller ojämn håller man igen farten ordentligt. Samma gäller i skymningen när viltet rör sig mellan sina daglegor och nattbeten, särskilt om slyn är dåligt röjd och skymmer sikten mot vägkanten.
En polismyndighet pressad av gängvåld har inte resurser att patrullera glestrafiken och prioriterar därför större, mer olycksdrabbade leder. På vissa särskilt utsatta platser, till exempel korsningar och kurviga sträckor, finns tydligt utmärkta fartkameror för att folk ska ta det lugnt.
I praktiken sker alltså en klok avvägning mellan trafiksäkerhet och framkomlighet.
Nu riskerar balansen att rubbas. Sedan i somras kräver EU att nya bilar säljs med intelligent hastighetsassistans, ofta kallad ”ISA”. I praktiken är det en sorts fartspärr som ska motverka att föraren överträder vägens hastighetsgräns.
Antingen ska en signal plinga, ungefär som när man kör utan bälte, eller så ska ratten eller gaspedalen börja skaka. En annan lösning är att hastigheten helt enkelt spärras.
Systemet går oftast att stänga av, men det kan vara krångligt och måste göras varje gång bilen startas. Själva poängen är ju att det ska bli svårt och obekvämt att köra för fort.
På Frankrikes knökfulla vägar kan hårda fartgränser gynna trafiksäkerheten, och på tyska Autobahn märks ingen skillnad. Här i Östergötland kommer ISA i praktiken mest innebära sämre framkomlighet och vådligare omkörningar.
Förbittrade förare kan tappa respekten för trafikregler, vilket vore farligt i hårdtrafikerade miljöer där fartgränser är livsviktiga. Dessutom kan motsättningarna öka mellan stad och land.
För att uppnå nollvisionen skulle Sverige behöva stanna helt. Regeringen borde hitta en mer realistisk vision, underhålla vägarna bättre, och höja fartgränsen på landet.
Förnuftiga östgötar bör kunna köra fort utan att störas av EU:s fartspärr.