En ny våldsam rörelse har fått fäste i Linköping, visar en omfattande granskning av Corren. Det är en grupp som söker upp och attackerar påstådda sexförbrytare.
Gruppen försöker inte heller dölja de brott som begås vid konfrontationerna. Tvärtom. På sociala medier florerar videoklipp av hus som vandaliseras och människor som misshandlas. Gruppen vill visa vad de gör.
Uppenbarligen tycker de sig alltså ha något att vinna på att visa upp våldet. Men vad?
Ska man tro gruppens kontaktperson så är motiven idealistiska. De är nödda och tvungna att bryta mot lagen, eftersom rättsväsendet inte förmår låsa in pedofiler.
Det går att ifrågasätta de framförda motiven. Det kan lika gärna vara svepskäl för att slåss och för att glorifiera kriminalitet. Men låt oss till att börja med ändå ta det som sägs på allvar.
För argumentet känns igen från debatten under senare år. Resonemanget är följande: Den svenska polisen och lagstiftningen har inte hängt med i utvecklingen. Så om barnsexbrott ska bekämpas krävs det att några andra än polisen gör något. Och det kan vara att inom lagens råmärken söka upp och hänga ut påstådda sexförbrytare, som sajten Dumpen gör. Eller att gå ännu länge. Att ta till våld, likt gruppen i Linköping.
Vad är det då för utveckling som rättsvårdande myndigheter inte har hängt med i? Jo, det handlar om sociala mediers intåg. Numera är det enkelt för sexförbrytare att på nätet söka upp och stämma träff med barn. Och det här ställer krav på nya arbetssätt av polisen.
En brottsbekämpande modell som bland annat används i England är att polisen får skapa profiler med påhittade barn, som pedofilerna kan kontakta och stämma träff med för att därefter gripas. I Storbritannien är formerna för hur konversationen går till hårt reglerad, för att klassas som bevisprovokation och inte brottsprovokation. Det här tillvägagångssättet är dock inte tillåtet i Sverige. I alla fall inte än.
Enligt Tidöavtalet, mellan regeringen och Sverigedemokraterna, ska en utredning se över användningen av proaktiva åtgärder gällande sexualbrott på internet. Men som lagen ser ut i dag får inte polisen ingripa ens mot kända sexbrottslingar som söker kontakt med påhittade barn i uppenbart syfte att begå en våldtäkt.
För de allra flesta är nog det här obegripligt. I omgivningens ögon är sexuella övergrepp på barn det kanske mest avskyvärda brottet.
Det här leder i sin tur till att det finns ett glapp mellan vad det allmänna rättsmedvetandet säger och vad svensk lagstiftning säger. Och det är ur detta glapp som den våldsamma gruppen som jagar sexförbrytare i Linköping vill hämta sitt existensberättigande.
Den här typen av grupper som säger sig ta lagen i egna händer är också långt farligare än de först kan verka. De utgör ett direkt ifrågasättande av rättsstaten och statens våldsmonopol, som hela samhället vilar på. För grov organiserad brottslighet kan det även vara ett sätt att vinna viss uppskattning från allmänheten genom att ta itu med sexförbrytare eller småtjuvar. Det gör att de framstår som "goda" kriminella och en glorifierad gangsterkultur kan blomstra. Så det är nog inte någon tillfällighet att tungt belastade kriminella har dragit sig till den våldsamma rörelse som jagar pedofiler i Sverige.
I det här ljuset är det svårt att förstå varför Polisen i Östergötland inte har gjort mer och satt de spridda attackerna i sitt sammanhang. Polisens presstalesperson, Johnny Gustavsson, säger till Corren apropå de olika anmälningarna: "För mig är det trasiga rutor och det är tyvärr inget stort i normalfallet. Det är såklart tråkigt för den som drabbats, men jag har väldigt svårt att se att det här kommer gå vidare på något sätt."
Svaret från polisen bör vara hårdare. För det rör sig om en typ av brottslighet som syftar till att ta lagen i egna händer. Som ifrågasätter statens våldsmonopol. Och som kan vara en taktik från gangsters för att få Linköpingsbor med sig.