Politiken ska generellt sett vara försiktig med mer omfattande ingrepp i samhällslivet. Där får man nog medge att Edmund Burke, den anglosaxiska konservatismens fader, hade en poäng som vi svenskar i världens ivrigast modernaste land gärna borde begrunda.
Ty slår utfallet av maktens storstilade åtgärder snett, är skadorna svåra att göra ogjorda och de negativa konsekvenserna tvingas vi ofta leva med för lång tid framåt. Många av dagens aktuella problem har också sin rot i gamla politiska missgrepp.
Ta den dysfunktionella bostadsmarknaden. Boven framför andra är hyresregleringen, införd redan 1942. ”Den mest effektiva, hittills kända tekniken att förstöra en stad, med undantag för bombning”, kallade den nyligen bortgångne nationalekonomen Assar Lindbeck detta förunderligt segdragna sovjetliknande priskontrollsfiasko.
Ta den dysfunktionella skolan. Häromveckan sände UR en uppmärksammad dokumentär, ”Skrivglappet”, som visade att svenska elever knappt ens längre behärskar skriftspråkets grundläggande elementa och har avsevärda bekymmer att formulera sig i begriplig text. Så långt har alltså det intellektuella förfallet gått och hur hamnade vi i den katastrofala utförsbacken?
Det traditionella utbildningsväsendet – byggt på disciplin, kunskap, bildning och beprövad erfarenhet – började experimenteras sönder med grundskolans införande 1962 och den flammande vurmen för socialistiskt färgade radikalpedagogiska idéer. Reformer följde på reformer och så har det fortsatt. Kan resultaten få ett värre underbetyg än att unga människor kan flyta igenom nuvarande skolsystem och lämna det som nära nog analfabeter?
Ta den dysfunktionella polisorganisationen. Den avgörande bakomliggande blundern kan sökas till 1965, då hela polisväsendet förstatligades. Innan dess var polisen av hävd kommunal och verkade i nära, vardaglig kontakt med lokalsamhället. Men idag har ordningsmakten, som polisforskaren Stefan Holgersson konstaterat, blivit som ”en tillfällig gäst” och polisen har historiskt aldrig varit längre bort från medborgarna.
Symptomatiskt arbetar mindre än hälften av Sveriges drygt 20 000 poliser i yttre tjänst. Är det konstigt att brottsligheten grasserar? Är det konstigt att den privata säkerhetsbranschen har gyllene tider? Är det konstigt att Linköpings kommun måste anställa egna väktare för att människor ska känna sig trygga på gator och torg i city?
Att kvadda institutioner och marknader är relativt lätt gjort. Att få rätsida på dem igen kan ta generationer. Visdom och moderation i styret är därför att föredra. Vi får väl ändå i liberal optimistisk anda säga att politiken har en del förbättringspotential att jobba på därvidlag.