Brösttonerna från delar av Kultursverige lät inte vänta på sig sedan det borgerliga styret i Norrköping meddelat att man avser att sälja det kommunala konserthuset Louis De Geer och dra ned på subventionen av biljettpriset till stadens symfoniorkester. I Dagens Nyheter dundrade professorn i etnicitet vid Linköpings universitet Stefan Jonsson, tillika Norrköpingsbo, om ”nyliberalism” och ”nyfascism”. Även från icke vänsterhåll rasades det. I Svenska Dagbladet menade författaren Torbjörn Elensky att de kommunala prioriteringarna var ett bevis på att borgerligheten förlorat sitt bildningsideal.
Norrköpings symfoniorkester bildades redan 1912, som en ideell förening för amatörmusiker och militärmusiker. Det var en epok då kulturlivet blomstrade, både till följd av ett aktivt civilsamhälle med stora folkrörelser som skapade en infrastruktur för kulturlivet underifrån, och ett omfattande mecenatskap där de affärsmän och industrialister som blivit rika på industrialiseringen ville ge någonting tillbaka till sina lokalsamhällen genom att grunda skolor och kulturinstitutioner. Många av de kulturinstitutioner vi har omkring oss idag grundades under denna epok av privatpersoner.
Den offentliga kulturpolitiken begränsade sig till ett fåtal stora institutioner, som konstmuseer och nationalscener, framförallt i huvudstaden. Den bildade borgerligheten ansåg att kultur var värt att betala för. Under efterkrigstiden ökade de offentliga åtagandena på kulturområdet, samtidigt som den privata mecenatkulturen undergrävdes genom ett ständigt ökande skattetryck. Är det någon lärdom som man kan dra av den kulturpolitiska debatten i Norrköping så är det hur sårbart kulturlivet blir när det är alltför beroende av det offentliga.
Även på den statliga nivån visar sig svagheterna i den kulturpolitiken. Nyligen aviserade Nationalmuseum att det behöver ett ökat anslag på 40 miljoner kronor för att ha råd att betala hyran – till staten. Sedan början av 1990-talet sitter ett antal av landets tyngsta kulturinstitutioner i en märklig sits då staten genom sitt fastighetsverk leker affär med sig själv och tar ut förment marknadshyror av sina egna verksamheter. Att detta går ut över kulturen är uppenbart. När prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm 2014 lyckades frigöra sig från Statens Fastighetsverk minskade dess lokalkostnader från 60 till 20 procent av den årliga budgeten. Att låta kulturinstitutioner (och för all del även universitet) äga och förvalta sina egna fastigheter skulle sannolikt vara ett viktigt steg till ökad autonomi och stabilitet.
Debatterna om kulturpolitiken i Norrköping och om Nationalmuseum är välkomna påminnelser om att kultur faktiskt är värt att betala för. På ett mer övergripande plan behöver den bildningsvurmande borgerligheten fundera över hur den kan kombinera marknadskrafternas dynamiska och kreativa potential med kulturlivets behov av långsiktiga och stabila institutioner som en motvikt till politikens negativa verkningar.