I spåren efter Brexit verkar det som om att intresset för den europeiska integrationen visar tecken på att accelerera. Åtminstone för stunden. Orsaken är rädslan för att hamna på efterkälken när unionens jättar, Frankrike och Tyskland, satsar på ökad överstatlighet nu när britternas förestående skilsmässa är ett faktum.
Oron finns inte minst bland unionens mindre medlemmar. Sverige är inget undantag.
Det är mot den bakgrunden man bör läsa utrikesminister Margot Wallströms (S) och försvarsminister Peter Hultqvists (S) appell för ett ökat försvarssamarbete inom EU på DN Debatt (20/6). Deras ambitionsnivå är rejält hög då de skriver att regeringen vill driva på för att EU upprättar ”ett permanent förstärkt samarbete mellan de medlemsstater som kan och vill samarbeta närmare inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken.”
Att det rör sig om signalpolitik på högsta nivå stärks av meningar som, helt korrekt, beskriver Tyskland som ett ”stabilitetsankare i Europa”.
Å ena sidan är det välkommet att firma Hultqvist och Wallström visar intresse för det europeiska samarbetet: med britterna utanför EU gör regeringen klokt i att närma sig Tyskland, ifall vi överhuvudtaget ska ha någon chans att påverka samarbetet i en för Sverige önskvärd riktning. EU:s uthålliga sanktioner mot Ryssland efter den illegala annekteringen av Krim är också ett tydligt exempel på att en gemensam utrikespolitik kan bidra till Europas säkerhet.
Å andra sidan är texten ett typexempel på hur snabbt det kan vända i svensk partipolitik: från en avvaktande, på gränsen till skeptisk, EU-hållning har det på senare tid blivit allt svårare att se skillnad på Socialdemokraternas politik och Liberalernas idealistiska Europadrömmar.
Därför är det också oroande att S helt plötsligt vill gå bräschen för vad som på sikt kan bli ett gemensamt EU-försvar.
Faran är nämligen överhängande att en sådan konstruktion inte kommer att fungera särskilt väl utan tvärtom underminerar en redan existerande och välfungerande försvarsallians: Nato. Vid ett krisläge skulle två försvarsallianser resultera i ett dubbelkommando som enkelt kan utnyttjas av en skicklig motståndare.
Och om nu regeringen välkomnar det fördjupade samarbetet mellan EU och Nato blir frågetecknet ännu större varför vi inte väljer att satsa på medlemskap i en verkligförsvarsallians, i stället för att bygga något osäkert från grunden.
Kanske är det glädjen över att möjligen ha hittat en väg ut ur Nato-debatten som är orsak till att S nu så helhjärtat vill arbeta för ett stärkt försvarssamarbete inom EU. Ur den synvinkeln blir Wallströms och Hultqvists text ytterligare en symbol över hur socialdemokratins ångestladdade förhållande till Nato fortsätter att bidra till osäkerhet i vår del av Europa.