Konkurserna står som spön i backen.
På en månad har inflationsekonomin tuggat i sig Mantorps anrika bilfirma Lönestams, entreprenadbolaget som skötte snöröjningen i Linköpings yttre delar, och Baltzar von Platens 200 år gamla verkstadsföretag i Motala.
Kapitalismen behöver konkurser. När ett företag inte längre klarar att sälja sina varor eller tjänster till priser som folk vill betala ska företaget gallras ut och lämna plats åt andra. Utan förnyelse kommer vi ingenstans.
Men det som händer nu är extremt.
I år har nästan 900 personer redan fått sparken i östgötska konkurser – hälften av dem bara i Motala. Fortsätter utvecklingen så här blir 2024 östgötarnas värsta konkursår sedan finanskrisen 2009.
Vad är det som försiggår?
Ekonomin gynnas av stabila priser, men håller bättre styrfart om priserna ändå ökar lite varje år. Därför har Riksbanken ombetts att hålla inflationen kring 2 procent – ett ganska vanligt mål bland centralbanker.
Riksbanken tar sitt uppdrag på stort allvar.
Efter 2009 års finanskris pressades styrräntan till minus för att till varje pris driva upp inflationen till målet. Konsumentpriserna ville inte stiga, och sedelpressen ökade i stället priserna på aktier och bostäder. Linköpings kvadratmeterpriser tredubblades på tio år och svenska hushåll skuldsatte sig värre än i de flesta andra västländer.
Gaspedalen straffade sig i efterhand när Covid-pandemin och Putins storkrig bröt leveranskedjor. De skvalpande extrapengarna tävlade om de få varor som fanns. När priserna rusade ryckte Riksbanken i nödbromsen i stället. Räntorna höjdes skarpt.
Det går fort i Hockey. Det vet Linköpingsborna. Och ännu fortare går det i penningpolitik.
Chockräntorna har ökat företagens egna räntekostnader, och samtidigt gröpt ur köpkraften hos de djupt skuldsatta hushållen, vilket slår mot företagens intäkter. Företagen kläms i ett skruvstäd och några kvävs till döds.
Hur mycket ska en centralbank offra på inflationsmålets altare? Är det värt det?
En sund ekonomi är inte bara 2 procents inflation. Hushållens skuldsättning har blivit orimlig, och företag som kraschar i onödan efterlämnar spillror och sorg.
Den ryckiga jakten på inflationsmålet har blivit en smärtsam berg-och-dal-bana. Kanske borde Riksbanken på sikt få ett bredare uppdrag som tar hänsyn till folks skulder och jobb.
Och i det korta loppet borde Riksbanken sänka räntan. I augusti var inflationen bara 1,2 procent, och i september sjönk den ytterligare till 1,1 procent. Priserna har nästan stannat av.
Östgötska företag behöver andrum.