Det krävs insatser för att värna hotade växter i Östergötland.
Inför sommaren efterlyser nätverket Floraväktarna fler engagerade i bevakningen av sällsynta växter. I Corren berättade nyligen två av de ansvariga för väkteriet i Östergötland, Therese Åström och Monika Sunhede, att de flesta kärlväxter i hävdade marker har problem.
Vad är då problemet? Varför hotas en del arter?
"Många marker växer igen, man slutar bruka och det blir något annat av det", säger Therese Åström.
Det hon lyfter fram är det troligen största hotet mot Östergötlands rikaste natur. Att betesdjur försvinner från naturbetesmarkerna.
För på gamla ängs- och hagmarker där djur betar myllrar det av liv. Där finns mängder av insekter och örter, fjärilar och fåglar. Alla ingår de i naturens otroliga ekosystem där blommor ger liv åt insekter som fåglarna tar.
Men det som artrikedomen på naturbetesmarkerna ofta står och faller med är lantbrukarens betesdjur, som får och kor. Dessa djur betar ner tjockt gräs, buskar och små träd som annars kväver den mindre växtligheten.
Den dag djuren är borta får dock den grövre växtligheten fritt spelrum. Med tiden lär granen ta över.
Så den som på allvar vill göra något för artrikedomen i länet bör inte nöja sig med att registrera förekomsten av arter. Det bästa man kan göra är nog att bli bonde och ha nötdjur som betar de gamla ängarna och hagarna.
För att fler ska välja ett liv som lantbrukare krävs dock att det går att leva på livsmedelsproduktion. Det krävs ökad lönsamhet.
Hur ska då lantbrukarnas ekonomi stärkas? Det behövs flera åtgärder.
Om fler konsumenter och offentliga kök köper östgötsk mjölk, ost och kött förbättras kalkylen för de i många fall pressade lantbruksföretagen. Om staten på allvar minskar regelbörda och skattetrycket på gårdarna ser det än ljusare ut.
Den historiska lärdomen är också att markägare med god ekonomi kan vara de bästa naturvårdarna. Och det här märks särskilt i det betade eklandskapet söder om Linköping.
Hjärtat i det unika eklandskapet är enligt Kjell Antonsson, mångårig insektsexpert på länsstyrelsen i Östergötland, godset Bjärka-Säby. När Antonsson medverkade i Naturmorgon i P1 år 2017 sa han de inte vet någon annan plats i Europa där det är samlat så många riktigt grova, fina, värdefulla ekar som runt Bjärka-Säby.
Varför kom då det ålderdomliga eklandskapet att sparas på Bjärka-Säby och omkringliggande gårdar när det höggs ner på så många andra håll i landet? Enligt vetenskapsjournalisten Henrik Ekman är svaret att ägaren till Bjärka-Säby, förövrigt en förfader till honom, hade råd att bevara det vackra eklandskapet när det på många andra ställen höll höggs ner under 1800-talets andra hälft och 1900-talet. Och det här kan vi lära av än i dag.
Den markägare som inte är ekonomiskt pressad är mer benägen att vårda en rik och vacker natur. På det sättet är lönsamma lantbruk en förutsättning för ett landskap med en mångfald av arter. Rika bönder ger rik natur, om vi ska spetsa till det.
Så den kanske viktigaste insatsen för att skydda hotade arter i Östergötland är lönsamma lantbruk.