Ska majoriteten behöva lida för att en minoritet redan gör det?
På Tanneforsskolan i Linköping tycks svaret vara ja.
I måndags kunde vi läsa i Corren om att föräldrar och andra anhöriga inte får komma på barnens skolavslutning på torsdag. Anledningen, enligt en av mammorna, är att alla föräldrar inte kan komma, så det blir orättvist för de barnen. Dessutom menar ledningen att en del barn tycker att det är jobbigt att stå och sjunga framför sina anhöriga.
Rektor Veronica Möller menar att ”nya traditioner växt fram i pandemins kölvatten”. Det är en märklig argumentation. Begränsat antal deltagare vid evenemang är inte en organiskt framvuxen tradition, utan en åtgärd vidtagen av politiska och folkhälsorelaterade skäl. Restriktionerna har släppt för länge sedan och det finns ingen anledning att hålla kvar vid något alla avskydde.
Samtidigt fastställer Möller själv att föräldrarnas frånvaro på skolavslutningar är något negativt, genom att framhålla orättvisa som argument. ”Vi vill ha en ceremoni med så likvärdiga möjligheter som möjligt”, säger hon till Corren. Men att definiera likvärdighet som ”alla ska ha det lika dåligt” är absurt.
Lägg till på detta att barnen vars föräldrar inte har möjlighet att komma pekas ut som både offer och syndabockar. Det är knappast omtanke när alla tvingas anpassa sig efter dem.
Nej, Tanneforsskolan, gör om och gör rätt. Låt föräldrarna själva bestämma ifall de ska komma eller inte. Och låt oss fira att pandemin är över med vackra, klassiska skolavslutningar som hela familjen minns med glädje.