Region Östergötland stod för 121 av dessa. Att jämföra med 51 år 2011.
När någon efter att ha begått brott döms till fängelse landar notan för fängelsevistelsen på staten i och med att fängelserna drivs av Kriminalvården som är en statlig myndighet. Om någon däremot begått brottet under psykisk störning och döms till rättspsykiatrisk vård är det respektive region som får betala.
Eftersom det här är en speciell patientgrupp som ofta har högre krav på säkerhet innebär detta ökade kostnader jämfört med ”vanlig” psykiatrisk vård. Det riskerar att ställa till det för både patienterna inom rättspsykiatrin och för regionernas andra verksamheter. Inte minst vuxenpsykiatrin, alltså vården för de som själva sökt hjälp och de som vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård. När rättspsykiatrin ökar trycket på vuxenpsykiatrin minskar möjligheterna att avlasta barn- och ungdomspsykiatrin som redan är under hårt tryck med allt fler ungdomar som söker vård för psykisk ohälsa.
När regionerna inte kan styra över eller prognostisera hur många som lämnas över från Kriminalvården till rättspsykiatrin ökar alltså både kostnaderna och risken för brist på vårdplatser och överbeläggning. Eftersom det är brist i hela Sverige är det också svårt att köpa ersättningsplatser hos andra regioner eller externa vårdhem. Det rapporteras om att patienter inom rättspsykiatrin vårdats på permissionsplatser eller inom vuxenpsykiatrin. Det är inte alls bra.
Även det ökade antalet intagna på fängelser och i häkten och den expansion Kriminalvården flaggar för ökar trycket på rättspsykiatrin. Det är nämligen rättspsykiatrin som ansvarar för psykiatrisk akutsjukvård för patienter från häkten och anstalter. När dessa byggs ut måste regionerna alltså öka antalet rättspsykiatriska vårdplatser med hög skyddsnivå. När det inte går att placera akut sjuka häktade på rättspsykiatrin får de placeras på vuxenpsykiatrin i stället. Det är, inte minst givet säkerhetsaspekten, orimligt att blanda häktade och patienter inom rättspsykiatrin med patienter inom vuxenpsykiatrin.
Det är inte bra att vårdplatser tas upp på det här viset, inte heller att kostnader som regionerna inte kan styra ökar. Regionernas budgetar är inte obegränsade. När regionerna inte kan säga nej till patienter inom rättspsykiatrisk vård, eftersom lagen tvingar dem, hänvisas de till att dra in på andra utgifter som går att påverka. Till exempel vanlig sjukvård och kollektivtrafik. Därför är det angeläget att staten börjar behandla påföljderna fängelse och vård likadant och ersätter regionerna ekonomiskt för den rättspsykiatriska vården. Har statliga domstolar dömt någon till vård får staten också stå för vårdkostnaden, även om vården utförs av regionerna.