Sverige befinner sig i en regeringskris av historiskt slag. Igår röstade en majoritet av riksdagens ledamöter för att rikta en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Det är första gången en statsminister avsätts av riksdagen sedan nya regeringsformen infördes 1974.
Gårdagens omröstning är ett kapitalt misslyckande för Stefan Löfven och ett tydligt underkännande av hans förmåga att leda landet. Hans minoritetsregering med Miljöpartiet stod ensamma. Inte ens hans samarbetspartier Centerpartiet och Liberalerna gav honom sitt stöd; de valde att avstå från att rösta. Sex riksdagsledamöter från hans eget parti var frånvarande. Även om dessa röster inte hade påverkat slutresultatet är det viktiga symboliska ställningstaganden. Regeringen Löfven var inte värd att rädda.
Det var en stukad Löfven som kallade till presskonferens efter omröstningen. Han framstod som märkligt oförberedd och hade inga svar att ge till landets medborgare. I stället valde han att leva i det förgångna och prata om regeringsbildningen hösten 2018 i ett försök att framställa sig själv som en mästerförhandlare som ensam lyckades ena en splittrad riksdag.
Det är en kraftigt tillrättalagd bild. Riksdagen har aldrig varit enad och regeringen har styrt i minoritet. Januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L var dessutom en total missbedömning från Löfvens sida. Ett bräckligt avtal mellan fyra ideologiskt och sakpolitiskt väldigt olika partier som byggde på Vänsterpartiets villkorslösa stöd.
Löfven räknade kallt med att V var politiskt isolerade och aldrig skulle riskera att ha en beröringsyta med Sverigedemokraterna, och att han kunde köra över dem utan att behöva ta hänsyn till deras åsikter. Det var ett grundlöst antagande, för V har röstat med SD i riksdagens utskott. Igår visade de att de inte är rädda för att stå upp för sin politik även i kammaren, oavsett vilket parti som lagt fram förslaget.
Det blev en dyrköpt läxa för Löfven. Han har själv bidragit till denna normalisering av SD. Senast på gårdagens presskonferens talade han om ”de högerkonservativa partierna” och grupperade M, KD och SD tillsammans. Syftet, får man gissa, är att demonisera mitten-högeroppositionen. Men troligtvis har det haft motsatt effekt. Genom att hela tiden nämna SD i samma andetag som två före detta regeringspartier har han tagit med dem in i finrummet.
Nu har Löfven en vecka på sig att förhandla fram en ny lösning för sitt parti. Med tanke på hans begränsade framgångar hittills ser förutsättningarna inte särskilt lovande ut.