Abortfrågan kommer alltid att vara känslig. Den är både djupt personlig samtidigt som den rör väldigt svåra överväganden. Därför vore det rimligt att tänka att den som ger sig in i den bemöter både den och sina meningsmotståndare med respekt. Så dock inte socialminister Annika Strandhäll (S).
Strandhäll har begått två debattartiklar och Socialdemokraterna har organiserat sociala medie-utspel med Strandhäll där det sägs: ”Vi kommer aldrig kompromissa med kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar.” Anledningen till att Strandhäll plötsligt ger sig in i abortdebatten är att Sverigedemokraterna vill sänka gränsen för fri abort till vecka 12 från dagens 18. SD må vara ett allvarligt hot mot S i höstens riksdagsval, men det är ingen anledning att tumma så grovt på sanningen. För om graden av felaktighet mäts på höjden skulle Strandhälls uttalande kunna se ända till Mariannelund.
Ingen av oss har full bestämmanderätt över våra egna kroppar, och S hyser verkligen inga dubier kring detta. Vi tillåts till exempel inte nyttja droger, blir vi ens för förfriskade får krogpersonal inte sälja mer alkohol till oss. Vi får förvisso ta livet av oss men vi kan inte få hjälp till det. Vi får inte heller sälja sexuella tjänster och surrogatmödraskap är kraftigt begränsat i lag. Detta är blott ett axplock.
Det är också uppseendeväckande att socialministern helt bortser från att abort är en fråga om mer än en kvinnas självbestämmande. Det finns två vågskålar och i den andra ligger ett ännu ofött liv.
I dag fungerar det så att fri abort tillåts till och med graviditetens vecka 18. Efter det krävs godkännande av Socialstyrelsen. Kan barnet överleva en för tidig födsel ska abort inte göras. Denna gräns går i dag vid 22:a graviditetsveckans slut, det vill säga dag 21+6.
Detta är dock inte av Gud givet. Precis som pensionsåldern måste flyttas fram tack vare att vi överlever längre flyttas abortgränsen bak tack vare att vi överlever tidigare. De medicinska framstegen gör att det går att rädda barn som föds allt tidigare. Det som var otänkbart för 20 år sedan görs nu. Det är inte lätt, utan kräver mycket av både vården och föräldrarna. Men det är möjligt. Och om ett liv kan räddas, ja då ska det räddas.
När abortlagen infördes 1974 kunde vi med viss säkerhet rädda barn som föddes i vecka 28. En viss marginal kan dock vara av godo när det handlar om liv och död. Därför sattes gränsen för när ett foster skulle anses livsdugligt till vecka 24. Fyra veckor. Den marginalen har successivt försvunnit.
Med en sådan marginal skulle vårdpersonal inte behöva genomlida att abortera foster som skulle kunna överleva, något som med viss frekvens beskrivs i media.
Det finns många aspekter av abortfrågan. De är värda att diskuteras med värdighet och respekt för de svåra avvägningar det inbegriper att göra abort. Att fördumma debatten såsom Strandhäll gör tjänar ingen på, allra minst dem som vill behålla nuvarande lagstiftning.