Nyligen passerades tjugoårsdagen av alliansens bildande. Det var den 30 juni 2004 som de dåvarande fyra borgerliga partiledarna möttes hemma hos Maud Olofsson (C) i Högfors. Resten är som det heter historia.
Tro det eller ej men alliansen har faktiskt fortfarande en hemsida (alliansen.se). Senast den uppdaterades var 2016, till tolvårsdagen av mötet i Högfors.
I år ville inget av de gamla samarbetspartierna uppmärksamma bemärkelsedagen. Alliansen är stendöd. För Centerpartiet, som var först att lämna samarbetet, är den en smärtsam påminnelse om hur mycket större inflytande partiet hade i ett borgerligt samarbete, och att man idag befinner sig i galen rödgrön tunna.
För Moderaterna och för Kristdemokraterna är alliansåren något man helst inte vill påminna sina väljare om. Många av dagens stora samhällsfrågor lämnades då ohanterade. Migrationen växte, segregationen ökade, försvaret fick gå på svältkost och rättspolitiken låg för fäfot. Antalet poliser till och med minskade. Alliansen och den dåvarande moderatledningen fokuserade ensidigt på ekonomin. Allt annat fick stå åt sidan.
Men just när det gäller ekonomin finns det anledning för borgerligt sinnade att titta tillbaka mot alliansåren. Alliansen lyckades med sitt stora löfte från valrörelsen 2006. Man bröt dödläget i ekonomin som hade funnits under Göran Persson (S) där arbetslösheten bara minskade genom att människor sjukpensionerades.
Genom att sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare och samtidigt strama åt bidragen fick fler människor incitament att arbeta. De så kallade jobbskatteavdragen finns kvar än idag. Socialdemokraterna vågade under sina åtta år vid makten inte röra dem. Inte undra på det, för en medelinkomsttagare innebär de idag mellan 2600 och 3000 kronor mer att röra sig med i månaden.
Jobbskatteavdragen gav hushållen större marginaler samtidigt som de påverkade samhällsekonomin positivt. Välfärdens resurser växte av alliansens politik.
Även om alliansen som samarbete är död borde inte dess arbetslinje vara det. Idag ligger arbetslösheten åter på historiskt höga nivåer, över åtta procent. Andelen självförsörjande hushåll har minskat sedan 2014. Särskilt stort är bidragsberoendet bland de utrikesfödda. Situationen är inte helt olik den som rådde då alliansen bildades.
Ytterligare skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i kombination med ett effektivt bidragstak skulle kunna upprepa framgångarna från alliansåren. Fler som arbetar skulle göra Sverige både rikare och mer rättvist.
Alliansen misstag var som sagt att fokusera på ekonomin och glömma rättspolitiken. Tidöregeringen måste se upp så att man inte gör det omvända. Politik för lag och ordning blir ännu mer effektiv om den kombineras med reformer för fler i arbete och färre i utanförskap. Tidöregeringen borde lyfta fram det positiva från alliansåren och driva en arbetslinje 2.0.
Historien ger inte bara lärdomar i form av misstag utan också i framgångar.