Vad Rasmus Paludan sa när han stod där på Lilla torget under söndag eftermiddag vet nog ingen annan än han själv.
Megafonen han släpat med sig var av så dålig kvalitet att inte ens första raden åhörare uppfattade något av hans nästan två timmar långa tal. Det tycks ingen i Norrköping heller ha gjort.
En sak är emellertid bekräftad. Under talet sjöng han ”Jag är en fattig bonddräng”. Det är osäkert varifrån han plockat upp detta retoriska grepp, men det osar knappast Churchill om det.
Och så brände han naturligtvis ett gäng koraner. Fast det hade lika gärna kunnat vara pocketdeckare. Det gick varken att höra eller se ordentligt.
Buropen och okvädningsorden från publikens sida var väntade. Det blev inte mer dramatiskt än att en del åhörare tydligt klargjorde vad de ville göra med Paludans mor.
Det fanns en provocerande faktor med arrangemanget. Och det var varken Paludans hat eller enstaka aggressioner från publiken.
Det var kostnaden för polispådraget. För det gjorde nästan ont att se alla piketbussar på plats. Tänk vad mycket polisen hade kunnat åstadkomma på annat håll, om de inte tvingats skydda Paludan.
Lika provocerande är det faktum att butikerna kring Lilla torget behövde hålla stängt. Om det inte vore för kravallrisken hade de undkommit inkomstbortfallet och invånarna kunnat flanera i fred som vanligt.
Sensmoralen är således följande: Linköpingsbor, dyk inte upp ifall Paludan bevärdigar oss med ett besök igen. Låt honom stå i all sin ensamhet utanför Lindex och vräka ur sig rasistisk smörja. Då kan vi lägga skattepengarna på något bättre i stället.