Kon framställs ofta som en stor klimatbov. Om inte den största.
Den som vill rädda världen uppmanas därför att spola mjölken och skippa biffen. Men det är inte så enkelt.
I Sverige ser korna och i synnerhet dess kalvar till att hålla landskapet öppet. Och det här är en stor miljöinsats.
Naturbetesmarkerna är vår naturs rikaste. De gamla ängarna och hagarna är mer artrika än en tropisk regnskog. Och en förutsättning för att den biologiska mångfalden ska bevaras är att det finns nötdjur som kan beta.
Om djuren slutar beta områdena växer de snart igen. Gräset blir tjockt. Sly och buskar blir inom ett par år höga. Slutligen kommer barrskogen – och så går det till i svensk natur, granen tar över med tiden. I den nya miljön dör insekterna och örterna som trivs i det öppna betade landskapet.
Ny forskning visar även på det hot som igenväxta ängs- och hagmarker innebär för sådant som finns under jord, som bakterier och svampar. En rik mångfald av mikroorganismer hotas när gräsmarker beskogas, visar en avhandling från Sveriges lantbruksuniversitet.
Det bör alltså ifrågasättas hur hållbart det är att kraftigt minska konsumtionen av mjölk och kött. Så länge osten, filmjölken och biffen kommer från Sverige – och allra helst Östergötland – framstår produkterna ha en positiv påverkan. Den som köper svenskt nötkött och svenska mejerivaror gör att lantbrukets produkter efterfrågas och djurhållningen kan fortsätta.
Samtidigt är inte det som är bra för miljön – som biologisk mångfald – nödvändigtvis bra för klimatet. Det här är en av de stora svårigheterna i omställningen till ett mer hållbart samhälle.
För ett par år sedan stod världens idisslare, dit nötdjuren räknas, för runt 10 procent av de totala växthusgasutsläppen. Det handlar främst om metangas från fodersmältningen.
Här uppstår en målkonflikt. Vad är viktigast, att nå klimat- eller miljömålen? Behöver vi rent av offra artrikedom för att minska utsläppen?
I Sverige bör det samtidigt inte dras så långt. Det finns klimatskäl för att hålla betande djur i östgötska landskap. För gräsmarker binder koldioxid. Svenskt nötkött har också i global och europeisk jämförelse ett lågt klimatavtryck.
Vore det möjligt att få fram mer kött och mjölk i Sverige, för att exportera och minska produktionen i andra länder, skulle det vara en välgärning för såväl klimat som miljö.
Kon är inte en bov i omställningen till ett mer hållbart samhälle, snarare är hon en hjälte – en livgivare för en mängd arter på och i jorden.