Bosnien-Hercegovina har nyligen lämnat in en formell ansökan om EU-medlemskap. Det är glädjande att länder som står utanför unionen vill bli en del av den. Å andra sidan har EU-projektet på flera sätt urvattnats på grund av att många av den brokiga skaran länder vill ha fördelarna med samarbetet, men har mindre lust att betala priset genom att följa regler och värdegrunder.
Den frammarscherande nationalismen inom många medlemsstater, med Ungern som tydligast exempel, är på ett sätt motsatsen till vad EU står för: gemenskap och gränslöshet. Flyktingsituationen har ökat på spänningarna och EU har inte lyckats bli den enande kraft som Sverige och Tyskland med flera hoppats på. Nu handlar diskussionerna mycket om Polen och de demokratiska och pressfrihetliga inskränkningar som styrande partiet Lag och rättvisa infört.
Som om EU-samarbetet inte hade nog med utmaningar hotar dessutom Brexit: den förestående folkomröstningen i Storbritannien om ett eventuellt utträde ur unionen. Vad händer om britterna röstar för att lämna?
Just den frågan ställer sig Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt (SvD Brännpunkt 15/2). Han, som inbiten EU-motståndare, hävdar att debatten förs i skymundan eftersom den skulle kunna gynna nej-sägarna i andra medlemsländer. På grund av risken för spridningseffekter stämmer det säkert att Donald Tusk och andra toppspelare inte är jättesugna på rikta mer strålkastarljus på förhandlingarna. Sjöstedt har rätt i att Brexit-debatten inte fått den uppmärksamhet saken faktiskt förtjänar.
Ett EU utan Storbritannien är knappt värt namnet, varför premiärminister David Cameron bör bemötas med den största ödmjukhet och förhandlingsvilja som EU kan uppbåda – betänk att Cameron faktiskt inte vill att landet ska lämna EU. Hade situationen varit den motsatta hade Tusks sits varit betydligt svettigare.
Skulle britterna lämna skulle det ”medföra en kraftig förskjutning av maktbalansen i sydlig, protektionistisk och socialistisk riktning”, skriver Karin Svanborg-Sjövall, vd för Timbro (SvD Brännpunkt 11/2) och varnar för att Brexit kan ”bli början på en okontrollerbar kedjeprocess där andra frihandelsvänliga länder, som Danmark och Holland, börjar ifrågasätta sin relation”. Svanborg-Sjövall menar att den svenska regeringen inte får nöja sig med att kalla britternas medlemskap för viktigt, utan ”det krävs också idéer om hur ett framtida EU ska se ut”.
En sak som Jonas Sjöstedt har fel om är att EU-samarbetet inneburit ekonomisk och social kris för länder som Grekland, Portugal, Spanien och Irland. Dessa kriser har länderna försatt sig i själva och det är omöjligt att sia om hur de hade utvecklats om länderna inte fått massivt stöd från andra medlemsstater och ECB. EU är först och främst ett ekonomiskt samarbete med fredsintentioner. Det är dess kärna och det är den vi ska värna om. Europaparlamentariker Peter Eriksson räds en tudelad union, om Cameron får igenom sina krav: "Det blir ett EU med en kärna som fortsätter integration och samarbete och en annan grupp som endast är med i ett mini-EU".
Men ett "mini-EU" som koncentrerar sig på de stora frågorna och lämnar de mindre åt medlemsländerna att avgöra självständigt, låter snarare som något att sträva efter än att frukta. Det skulle kunna bli ett EU med större frihet och fler möjligheter, där brokigheterna bland medlemmarna förblir en styrka – inte ett hinder.