”Om någon bestämmer sig för att förinta Ryssland, har vi laglig rätt att besvara det hotet. Ja, det kommer att bli en katastrof för mänskligheten och för världen. Men jag är rysk medborgare och landets statsöverhuvud. Varför ska vi ha en värld utan Ryssland?”
Så sa Vladimir Putin i en dokumentär 2018. Och i dagarna beordrade han förband med kärnvapenkapacitet att sättas i högsta beredskap. Dessa ingår i det så kallade avskräckningsförsvaret. I ett tv-sänt framträdande hävdade den ryske presidenten att detta görs med anledning av att väst vidtagit ”ovänliga” ekonomiska åtgärder och att Nato gjort ”aggressiva” uttalanden.
Agerandet är i linje med Putins utlåtande från förra veckan, direkt efter invasionen. De som la sig i konflikten riskerade att provocera fram ”konsekvenser större än någon av er mött i historien”.
Samtidigt har Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko all anledning att dra på smilbanden. I lördagens medieskugga höll landet en ”folkomröstning” om förändringar i konstitutionen. Det är en rad reformer av blandat sort som röstas om i klump. En av dessa innebär att Belarus drar tillbaka sin status som kärnvapenfri nation och upptas i den ryska militära sfären.
Under måndagen kom uppgifter om att Lukasjenko planerar att dra in sitt land i kriget – på Putins sida.
Det är en exceptionell situation. Redan innan beredskapen höjdes menade Beatrice Fihn, ordförande för anti-kärnvapenorganisationen ICAN, att detta är ”det allvarligaste kärnvapenhotet sedan Kubakrisen 1962” (Expressen 28/2).
Den ryska försvarsmakten är väl medvetna om den förintande kraften i sin kärnvapenarsenal. Därför har den förvaltats under ansvar. Problemet är Putins oberäknelighet och tilltagande desperation. Även om uppgifterna från fronten varierar, tyder mycket på att den snabba segern kommer att utebli och kostnaderna för invasionen lär bli högre än väntat. Förmodligen var inte heller den ukrainska ledningens handfasthet och västvärldens uppslutning anad.
Putin kommer inte att retirera. Därmed väcks frågan om hur långt han är beredd att gå ifall han känner sig trängd.
Man bör inte överdriva kärnvapenhotet. Å andra sidan är det en faktor som inte går att räkna bort. 2013 trodde få på allvar att Krim skulle annekteras eller att krig skulle utbryta i Donbass. Och så sent som i förra veckan spådde de flesta inte att Putin skulle beordra en fullskalig invasion av ett annat europeiskt land.
Ändå hände det.
Vi går in i en mörk tid. Västs makthavare har fostrats i en värld av välstånd och fred, och är vana att agera därefter. Nu måste de lära sig att tänka radikalt annorlunda.
Fotnot: under tisdagsförmiddagen uppgav Ukrainas parlament på Twitter att belarusiska trupper gått in i landet.