Skogsstyrelsen har nyligen genomfört en inventering av 13 000 områden som myndigheten dyrt har skyddat för att bevara den biologiska mångfalden. Resultatet av genomgången är dyster. I mer än hälften av områdena är skötseln eftersatt. I var tredje område är behoven akuta. I Sveriges Radio Ekot (4/10) konstaterade en representant för Skogsstyrelsen att en skog som har skötselbehov och inte tas omhand successivt börjar förlora naturvärdena.

I grunden är det ingen svår ekvation. Ordningen i den svenska naturen är att granen med tiden ofta tar över. Ett exempel på det finns i landskapet mellan skog och öppen jord: på en hagmark som betas av djur hålls buskar och träd borta. Då får små sköra växter möjligheten att komma upp och blomma, vilket skapar förutsättningar för insekter som i sin tur är en förutsättning för ett rikt fågelliv. 

Men om hagen inte brukas tar allt tyngre vegetation över. Marken skuggas av fler och större träd. Till slut står granen som vinnare, i mörkret.

Svensk miljöpolitik verkar dock bygga på en annan föreställning om hur verkligheten är beskaffad. Den dominerande tanken är att naturen ska skyddas från människan. 

Ska värdefulla naturmiljöer bevaras har staten varit det självklara valet. Med starkt stöd i riksdagen har äganderätten körts över, med hänvisning till att vissa områden behöver bevaras för kommande generationer. Men just bevarandet verkar staten misslyckas med.

Att den biologiska mångfalden nu hotas i tusentals områden är egentligen något av en skandal. Men naturskyddsföreningar och miljöaktivister som vanligtvis glatt gör sina stämmor hörda verkar inte engagera sig nämnvärt. Orsaken till det är troligen tvådelad. Sly och gran växer långsamt, det är en sakta förändring. Det passar inte heller in i konflikten. För erkänns det enorma skötselbehovet som finns i skyddade naturområden faller den svartvita bilden av att det är jord- och skogsbruket som är det stora hotet.

På ett principiellt plan är utvecklingen i de skyddade områdena besvärande. Äganderätten ska vara en av de grunder som samhället vilar på. Det krävs verkligt goda skäl för att rucka på den. Klarar inte staten av att vårda naturområden, som har lagts under statlig överhöghet, bör inte fler områden ”skyddas” förrän problemen är lösta. Och förlorar markerna naturvärdena bör skyddet upphöra och det fulla disponerandet återgå till den ursprungliga ägaren.

Bättre vore också att den långsiktighet som äganderätten uppmuntrar till vävs samman med den statliga naturvården. Många markägare vill ha rika marker, som kan föras vidare till nästa generation. Där finns kärnan i en ny modell för naturvården. En som faktiskt kan skydda natur.