Det blir i sådana fall ett misslyckande för Europeiska Rådet, som består av medlemsstaternas stats- och regeringschefer, och en seger för Europaparlamentet. Formellt sett är det Europeiska Rådet som utser kommissionens ordförande, men det ska ske med hänsyn till Europaparlamentets majoritet. De olika grupperna i parlamentet bestämde sig tidigt för att ta vara på möjligheten att påverka ordförandevalet och utsåg så kallade ”toppkandidater” till posten inför valet. Tanken var att dessa skulle mäta sig i något som kan liknas ett presidentval. Väljarna skulle veta att en röst på Socialdemokraterna var en röst på tysken Martin Schultz som ordförande, likaså att en röst på Moderaterna var en röst på Jean-Claude Juncker.
Låter det obekant, trots att bara gått en knapp månad sedan valet? Det är inte så konstigt, S bjöd visserligen in Schultz till Sverige, men tog honom till Umeå. M ville över huvud taget inte ha några toppkandidater, avstod från att stödja Juncker på partigruppen EPP:s kongress och hade noll och inget intresse av att bjuda hit honom.
Troligen försökte också Fredrik Reinfeldt, under sitt toppmöte med Storbritanniens David Cameron, Tysklands Angela Merkel och Nederländernas Mark Rutte i början av juni hitta en annan kandidat. Anledningen till att regeringscheferna inte är något vidare sugna på Juncker beror visserligen en del på vem han är och vad han tycker, men framför allt det blir ett farligt prejudikat om Europaparlamentet tar sig rätten att nominera kandidater och förvandla parlamentsvalet till ett presidentval. Det ökar förskjutningen mot en federal EU-stat med vald president. Reinfeldt gjorde helt rätt i att motsätta sig maktförskjutningen till parlamentets fördel, men när resten av Europa och hela parlamentet stödjer Jean Claude Juncker vore det poänglöst att motsätta sig utnämningen.