Prästgården i Horn är till salu. Det väcker minnen om den mångåriga kyrkopolitiska strid som i början av 2000-talet rasade kring om prästgården skulle säljas eller ej. Då slutade det med att Svenska kyrkan till slut avyttrade fastigheten. Men konflikten som gjorde frågan så het då finns kvar i Svenska kyrkan – om hur närvaron på landsbygderna ska se ut. Och den här striden brukar alltid blossa upp när det blir tal om att Svenska kyrkan ska sälja en prästgård eller ett församlingshem.
Visserligen finns det snart inte längre några prästgårdar kvar att sälja för Svenska kyrkan. Men när Finspångs församling sålde Risinge prästgård förra året märktes det att konflikten och argumenten i stort var de samma som i Horn för 20 år sedan.
På ena sidan finns de som vill att kyrkan ska behålla prästgårdar och församlingshem. Byggnaderna beskrivs som viktiga för gemenskapen inte bara i kyrkan, utan för hela lokalsamhället. Prästgårdens roll som kulturbärare framhävs också, som i Horn där det brukar säga att Kisa-Mor bott i huset.
På den andra sidan finns främst de ekonomiska argumenten. Svenska kyrkan har inte råd att underhålla hur många hus som helst. Och prästerna nuförtiden är inte intresserade av de gamla dragiga tjänstebostäderna. Allt större församlingar och pastorat gör också att det inte längre behövs tjänstebostäder eller samlingslokaler överallt.
Men det som brukar missas av båda sidor är att Svenska kyrkans omfattande avyttring av inte bara prästgårdar – utan i många fall stora delar av den gamla kyrkbyn – på många orter utgör det kanske tydligaste exemplet på de alltmer försvagade banden mellan stad och land. Mellan centrum och periferi. Och hur arbetstillfällena för akademiker koncentreras till städerna och skatteunderlaget eroderar på mindre orter.
En som har berört förändringen är Barometern-OTs politiske chefredaktör Martin Tunström. I Axess magasin (nr 8, 2022) skriver han:
"Prästgårdarna må en gång i tiden ha avspeglat den starka centralmaktens närvaro i det lilla. Idag symboliserar prästgårdarna något annat. Statlig styrning av villkor för prästerna och centraliseringstendenser inom Svenska kyrkan har skapat ett både oönskat och oväntat rumsligt utfall, som tyvärr sällan har uppmärksammats."
Utraderandet av den gamla prästgårdskulturen har inte heller skett av sig självt. Politiken har varit pådrivande.
Det var höga skatter som drev många präster ut ur prästgårdarna. På 80-talet höjdes bostadsförmånen. Tusentals präster eftertaxerades. Och redan innan kyrkan skildes från staten upphävdes tjänstebostadskravet.
"Prästgården som i flera hundra år betraktats som en statlig infrastruktur som garanterade närvaro i hela landet betraktades nu som en förmån, ja som något av en lyx för prästerskapet", skriver Tunström.
Men kanske bör återigen perspektivet på prästgårdarna och andra typer av tjänstebostäder ändras. För det blir allt tydligare att det är ett problem att arbetsmarknaden på mindre orter smalnas av.
Lokala fastighetsmarknader lär även bli en barriär för många yrkesgrupper, som likt prästerna, behöver flytta runt med arbetet. I områden med höga priser blir det svårt att skaffa boende. I områden med låga fastighetspriser kan det däremot vara lätt att köpa en bostad, men svårt att få tillbaka pengarna vid försäljning.
Det krävs dock att skattelagstiftningen ändras för att det återigen ska bli förmånligt med tjänstebostäder. Men om en sådan vilja finns kan ett nytt kapitel skrivas kring prästgårdarna.
Kanske bör Svenska kyrkan slå till, när det finns en prästgård till salu i Horn.