Oftast när det talas klimat- och miljöfrågor går klangerna i moll. Inte så konstigt då klagolåten plägar handla om en stundande undergång. Visserligen får vi ofta matat hur duktiga vi svenskar är på sopsortering, minskade koldioxidutsläpp och klimatanpassad teknik – men dunken på axeln följs oftast av ett förmanande finger: ni ska inte tro att det räcker. Vi måste göra mer.
Som bekant finns ingen fråga mer global än den om klimatet. Det spelar i stort sett ingen roll vad vi uppe i Norden gör om resten av världen struntar i åt vilket håll utvecklingen går. Därför är samling i klimatfrågan så viktig.
Underrubriken på Parismötet, som avslutas imorgon, löd ”Tvågradersmålet”. Två graders temperaturökning är vad vår jord klarar av utan katastrofala följder – det har politikerna bestämt. Men klimatet tar förstås ingen hänsyn till deras beslut, det anpassar sig bara till vad människorna som vandrar omkring på planeten faktiskt företar sig. Under de knappa två veckorna som gått har dock rapporteringen från den franska huvudstaden varit förvånansvärt positiv. Det verkar som att ledarna inte bara är överens om två grader, utan många kan till och med sträcka sig till en och en halv – det vill säga den gräns som klimatforskningen förespråkar, enligt den namnkunnige professorn Johan Rockström (SVT 10/12).
Också Maria Wetterstrand, f d språkrör för Miljöpartiet, satt i SVT:s morgonsoffa och talade i dur. Hennes förhoppning stod till att teknikutvecklingen och näringslivet går snabbare fram än politikerna, varför det inte alls är omöjligt att den överenskommelse som nås i Paris ganska snart kommer att behöva revideras – mot tuffare mål. Att de inte sätts högre redan nu beror på att ju tajtare ramarna snickras, desto större är risken att länder backar ur. Och från Paris vill man ha samtliga stater med på tåget.
Jag tycker att det låter som en hit. På det här sättet blir det forskningen, den tekniska och ekonomiska utvecklingen, företagen och entreprenörerna som får leda politikerna in i framtiden – inte tvärtom. Därmed ökar trovärdigheten i att faktiskt klara av klimatutmaningarna; att vi lyckas förhindra att hela nationer sjunker i havet och känsliga zoner förvandlas till öken – och det utan att stoppa tillväxt och bekämpning av fattigdom och ohälsa. För endast om kapitalismen ses som en del av den lösningen, inte problemet, kan hela världen hoppa på klimattåget framåt.