Nyligen hände det igen. En manlig SD-politiker, ledamot av kommunfullmäktige i Haninge, ertappades med att publicera grova rasistiska inlägg mot i synnerhet araber, muslimer och svarta på sociala medier. Dessutom har han spridit en bild på statsminister Stefan Löfven med ett kryss från ett kikarsikte i ansiktet.
Efter avslöjandet i Expressen (19/8) tvingades SD-politikern lämna sina uppdrag. Liknande skandalhistorier har vi hört många gånger förr, de går tretton på dussinet i Jimmie Åkessons parti och ändå tycks inte opinionsstödet påverkas.
SD har idag en befäst position med runt 20 procent av väljarkåren i ryggen, vilket gör att Sverige härbärgerar ett av Europas starkaste högerpopulistiska, vulgärnationella partier. Men till skillnad från exempelvis sina systerpartier i Danmark och Norge skiljer SD ut sig genom att ha muterat fram ur fascismen och nazismen. Detta är väl känt och belagt.
De ideologiska rottrådarna till 1900-talets vidrigaste samhällsomstörtande rörelser upplevs tydligen heller inte som någon större belastning bland SD:s supporterskaror. Och det stoppar inte där. Inte ens M-ledaren Ulf Kristersson har längre något emot att släppa in SD i stugvärmen (i början av juni öppnade Kristersson för ett budgetsamarbete och han har tidigare försökt bilda en borgerlig minoritetsregering på underlag av SD:s riksdagsmandat).
Politiskt är detta allvarligt nog. Men med SD:s växande makt och inflytande har även en svag punkt i rättsstaten kommit att accentueras. Den rasistpropagerande SD-politikern i Haninge ställer problematiken i blixtbelysning. Han var inte bara förtroendevald i kommunfullmäktige, utan även utsedd till nämndeman i Södertörns tingsrätt.
Sverige har drygt 8000 nämndemän som förutom i tingsrätterna återfinns i hovrätterna och i förvaltningsrätterna. Nämndemännen är jämlika med de professionella domarna och är partipolitiskt tillsatta, men ska givetvis inte agera politiskt utan strikt opartiskt med gott omdöme och självständighet.
Likafullt har råder det ingen brist på tillfällen då juridiskt oskolade nämndemän brustit i ansvar, uppträtt olämpligt både i rättssalen och utanför, visat sig jäviga så att rättegångar måste tas om och låtit sin ideologiska hemvist färga domsluten. Det är inte unikt för SD-märkta amatördomare, vilket såväl vetenskapliga studier som journalistiska granskningar klarlagt.
Även övriga partier har sina syndare. Med de senare årens ökade antal SD-nämndemän i kåren understryks snarare systemfelet. Om nämndemannainstitutionen ska finnas kvar som ett balanserande lekmannakorrektiv till proffsjuridiken kan rimligen inte partibanden kvarstå. Politiseringen av domstolsväsendet är demokratisk styggelse som äventyrar rättskipningen och skadar den svenska rättsstatens redan hårt prövade förtroende.