Det börjar närma sig examen för min del. Det som återstår är en framläggning, en opponering och rimligtvis lite slutredigeringar.
När jag försöker förklara vad jag har lärt mig under fem års utbildning på Linköpings universitet så kan det kläs i matematiska uttryck, elektriska kretsscheman och fysikaliska samband. Men den viktigaste lärdomen är kanske att acceptera misslyckanden och att lära sig av dem.
För civilingenjörsstudenten så är misslyckanden ofta en vän, även om det inte alltid känns så i stunden. Att misslyckas snabbt, att lära sig av det och att börja om baserat på nya insikter har räddat mig många gånger. Precis som det är menat att fungera.
När man gör svåra saker för första gången så går det sällan snabbt och det blir sällan rätt. Att lära sig av att göra fel bygger erfarenhet.
Att erkänna fel och att byta åsikt är svårare som politiker. Förväntan är att det alltid finns ett rätt beslut, trots att det sällan är så.
Hur gärna man själv vill intala sig det så finns det inte en budget som är rätt i en kommun. Det finns inte en rätt plats att bygga en ny simhall eller en rätt storlek för Tinnis nya badsjö. Det finns inte heller en rätt skolorganisation eller en rätt storlek på barngrupp.
Sanningen är ju den att det ofta finns flera beslutsvägar som leder till någorlunda önskat resultat. Vägvalet färgas av hur väljarna har röstat i det senaste valet, men utfallet hänger på hur enskilda människor agerar.
Om politiker bara fattade beslut där de visste exakt hur det skulle sluta, då skulle det inte bli många beslut fattade alls. Det går såklart att beställa utredningar från tjänstemän, men inte heller de har en kristallkula. Politiskt beslutsfattande kokar ofta ned till övertygelse och erfarenhet, om ledarskap att genomföra besluten och ibland om ren tur.
Att chansa är en del av politiskt beslutsfattande och då är det oundvikligt att man också behöver ompröva sina åsikter när det skiter sig. Trots det så finns det inte en kultur i politiken av att inte erkänna fel och vara ärlig med sina omprövningar. Ibland blir det nästan komiskt tydligt. Det tydligaste exemplet i närtid är från den svenska Nato-processen.
Som svensk så har jag bara skäl att vara glad över Socialdemokraternas omsvängning under våren 2022. Att Sveriges Nato-anslutning sker i bred politisk samsyn är viktigt. Jag inser också att det måste ha kostat på för Magdalena Andersson (S) att vända sitt parti, fostrat i generationer på Bommersvik att ta avstånd från Nato. Det är ett parti med ett väldokumenterat motstånd till svenskt medlemskap.
Jag skulle däremot ha större respekt för Anderssons gärning om det nu inte framstår som att partiet försöker revidera sin historia. Socialdemokraterna vill gärna framstå som den pådrivande kraften för en svensk Nato-anslutning. Så har det såklart inte varit, vilket får mig att undra: Hade det inte varit enklare att säga sanningen, att verkligheten förändrades och att varje parti gör klokt i att byta ståndpunkt när verkligheten förändras? Det kan jag respektera.
Att politiska beslut blir fel ibland är oundvikligt. Att ståndpunkter behöver omprövas vartefter samhället förändras likaså.
För egen del är jag övertygad om att det finns en oerhörd kraft i att vara ärlig om det. Jag hoppas i alla fall att vi väljare förstår att uppskatta politiker som kan utveckla sina ståndpunkter, som vågar fatta beslut och som kan erkänna misslyckanden. Se bara till att misslyckas fort och gärna billigt, lär av misstagen och gör bättre nästa gång.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M) i Linköping.