I Sverige har vi skyhöga krav på hur ledande politiker lever sina liv. Det har två Linköpingsrotade politiker märkt. En obetald tv-licens tvingade kulturminister Cecilia Stegö Chilò (M) att lämna Alliansregeringen 2006. Och i nutid fortsätter försyndelser från ungdomen att hemsöka Centerledaren Muharrem Demirok, vars parti noterar bottensiffror.
Att driva en politik som får förödande konsekvenser verkar däremot inte ses som lika allvarligt. Ska vi hårdra det får statsråd vara inkompetenta i tjänsten men inte ha gjort något dumt som unga vuxna. Och det här är en hållning som inte håller i längden – såväl väljare som politiker bör bli bättre på att utkräva politiskt ansvar.
Något som aktualiserar frågan är de skyhöga elpriserna. Det finns ett stort mått av politiskt ansvar för situationen. Men de partierna som främst är ansvariga för det – Socialdemokraterna och Miljöpartiet – verkar mirakulöst nog slippa undan.
För det är inte bara stängda ryska gaskranar som har fått elpriserna att stiga i Sverige. En som nyligen berörde det här är energi- och näringsminister Ebba Busch (KD). I samband med att hon under torsdagen presenterade en nationell samordnare, som ska få fart på bygget av ny kärnkraft, sade hon:
"Absolut, elpriset påverkas av vår omvärld. Men poängen är att ett svagt elsystem gör Sverige sårbart. Vi kan alltså inte göra oss fullkomligt immuna mot det som händer i omvärlden, men vi kan göra oss mer eller mindre sårbara och nu försöker vi göra elsystemet mer robust igen. (...) När vi hade Ringhals 1 och 2, när vi hade Oskarshamn 1 och 2 så var vi i stort sett immuna mot höga och kraftigt varierande gaspriser och elpriser i Europa."
Det Ebba Busch försiktigt berör är att den rödgröna regeringen drev fram förtida stängning av två kärnreaktorer i Oskarshamn och två i Ringhals. De rödgröna uppnådde det genom att höja effektskatten samtidigt som elpriserna var låga, vilket tvingade kärnkraftsägarna att stänga av ekonomisk skäl. Dessförinnan hade S och MP stoppat Vattenfalls planering av ny kärnkraft.
Den här politiken låg i linje med vad Miljöpartiet hade lovat i valrörelsen 2014 – att stänga kärnkraftverk under nästa mandatperiod. Där och då var det flera expertorganisationer – likt Svenska kraftnät och Svensk energi – som varnade för konsekvenserna av politiken. Men de rödgröna körde på ändå.
Konstigt nog verkar politiken som bäddade för skyhöga elpriser och elkris inte ha påverkat några politiska karriärer. Finansministern som höjde effektskatten – Magdalena Andersson (S) – är numera partiledare för Socialdemokraterna.
Varför gör då inte de rödgrönas motståndare ett större nummer av vilka konsekvenser som energipolitiken har fått? Troligen för att de inte anser sig ha mycket att vinna på det. Den vurm för kärnkraft som nu genomsyrar allt fler partier, i synnerhet på den högra sidan om den politiska mitten, är sent påkommen. Förutom riksdagsledamöter från kärnkraftslän, likt Kalmar, stod få på barrikaderna för att värna kärnkraften när det fortfarande fanns en chans att ändra besluten i mitten av förra årtiondet. Först i slutet av 2019 började M och KD hårt driva frågan.
Hur kom det sig då att motståndet mot nedläggningen av de fyra reaktorerna inte var större? Kanske berodde det på att det fanns en utbredd idé om att den gamla kärnkraften behövde försvinna för att tvinga fram teknikutvecklingen kring sol och vind. Det var en extremt optimistisk syn på teknikutvecklingen, som i det här fallet inte kom från höger utan från den gröna vänstern.
Vad är det då för vits med att älta det här? Gjort är gjort. Är det inte bättre att fokusera framåt? Att lära och gå vidare i stället för att peka finger?
Men frågan är om inte bristen på utkrävande av ansvar har skapat ett politiskt klimat där kasten kan bli tvära, likt kring kärnkraften. För vad händer när den förda politikens konsekvenser inte ältas? Jo, då blir det inte så viktigt med politiken i sig. I det svenska valsystemet är det redan från början viktigt för politiker som vill ta sig fram att inte gå på tvärs med partierna. Det är partierna som bestämmer valsedlarna, som i sin tur avgör vilka som blir valda. Att kryssa sig in i riksdagen är oerhört svårt, givet de höga kraven som ställs på att bli personvald.
Det innebär att systemet är riggat för att avvikande röster ska bli få. Och om de avvikande rösterna inte heller kan få rätt i efterhand och premieras för det, vad är det då för idé att gå emot rådande tidsanda och en partiledning?
Det som behövs är en ordentlig granskning av besluten som ledde till att fyra kärnreaktorer avvecklades. Väljarna förtjänar en genomlysning, för det lär bli vi som får betala för såväl den nya kärnkraften som de dyra elräkningarna fram tills reaktorerna är på plats.
Det är orimligt om ungdomssynder och tv-licenser förföljer politiker, men inte att ha försatt landet i en elkris.