Nästan en fjärdedel av offentligt ägda museer har utsatts för påtryckningar av politiker eller tjänstemän. Uppgifterna kommer från en ny rapport från Riksförbundet Sverige Museer och bygger på en undersökning hos över hundra museichefer runt om i riket. Särskilt påtagligt är problemet med påtryckningar på kommunal och regional nivå. Där uppger så många som en tredjedel av museicheferna att de har utsatts för försök till påverkan.
Att det offentligt finansierade kulturlivet ska stå fritt från politiska särintressen är en grundläggande princip. Dels för att medborgarna inte ska tvingas att via skattsedeln finansiera opinionsbildning som de inte stödjer. Dels för att kulturskapare och arrangörer själva inte ska behöva anpassa sig efter en viss politisk inriktning för att kunna utöva sitt hantverk.
För att garantera den konstnärliga friheten tillämpas principen om så kallat ”armlängds avstånd”. På museiområdet regleras denna princip sedan 2017 i Museilagen 5 paragrafen, som stadgar att offentliga huvudmän ”ska säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”.
Detta lagskydd är centralt för att garantera museernas självständighet. En uppfattning som även delas av över 85 procent av deltagarna i undersökningen. Ändå anser varannan museichef att ansvariga politiker och tjänstemän inte har tillräcklig kunskap om lagen.
Tyvärr är problemet inte begränsat till museisektorn. I juni konstaterade en utredning från Myndigheten för kulturanalys (10/6) att det förekommer ingripande kulturpolitisk styrning i stora delar av kultursektorn. Även i detta fall finns problem på kommunal och i synnerhet regional nivå.
Det beror bland annat på att armlängds avstånd är svårt att realisera i praktiken då politiker sitter på styrande positioner för de lokala kulturinstitutionerna. Därtill betraktas i många fall kulturpolitiken som en del av kommunens eller regionens övergripande utvecklingspolitik. Till exempel att stärka folkhälsan, öka attraktiviteten eller bidra till ekonomisk tillväxt. Den fria konsten underställs alltså politiska mål.
Kulturminister Amanda Lind (MP) har sedan rapporten publicerades uttryckt ambitionen (SvD 7/7) att stärka kulturens frihet ytterligare. Detta vore välkommet, men ju större plats det offentliga tar i kultursektorn, desto större blir risken för politisering. För att kulturen ska kunna vara fri måste det även finnas realistiska möjligheter att få alternativ finansiering. Avståndet blir allra störst när kulturen inte måste be staten om pengar med utsträckt hand.