Polisutvecklingen verkar stå i omvänd proportion till brottsutvecklingen. Medan gängskjutningar och dödligt våld ökar minskar antalet poliser per capita. Situationen har varit ohållbar länge och det senaste beskedet att hälften av utbildningsplatserna till vårens polisutbildning står tomma borde få både regeringen och oppositionen att släppa allt de har för händer för att lösa den akuta polisbristen.
I dag är polistätheten i Sverige låg. På tio år har den minskat från 216 poliser per 100 000 invånare till endast 198. Det är långt under EU-snittet på cirka 330 poliser per 100 000 invånare. Under samma period har antalet fall av dödligt våld i Sverige ökat från 68 till 124 per år. Jämfört med övriga europeiska länder ligger vi en bra bit över snittet. Enligt Brottsförebyggande rådets rapport ”Dödligt skjutvapenvåld i Sverige och andra europeiska länder” som publicerades i maj i år dör i snitt åtta personer per miljon invånare av dödligt våld i Europa. Här i Sverige är motsvarande siffra 12 personer per miljon invånare.
Parallellt med denna utveckling har Sverige haft en kraftig ökning av skjutvapenvåld utan motsvarighet i övriga europeiska länder. Här blir fyra personer per miljon invånare ihjälskjutna, jämfört med Europasnittet om 1,6 personer per miljon invånare. Skjutningarna är i huvudsak gängrelaterade och sker i kriminella miljöer, men drabbar oskyldiga civila som antingen hamnar direkt i skottlinjen eller tvingas leva i rädsla och otrygghet.
Utan tvekan behövs fler poliser för att möta denna kraftiga uppgång av våld och skjutningar. Men nyrekryteringen av poliser går trögt. Hälften av vårens utbildningsplatser står än så länge tomma, enligt Sveriges Radio (18/11). Sker ingen dramatisk tillströmning innan ansökningsperiodens slut kommer Sverige att utbilda strax över 500 nya poliser nästa år, potentiella avhopp inräknat. Det räcker inte för att täcka de kommande årens behov, och det räcker inte på långa vägar för att möta regeringens planer att ha 10 000 fler polisanställda, varav 6 000 fler poliser, fram till år 2024.
Poliskrisen blir allt djupare. Polisförbundet genomförde nyligen en undersökning (2/11) bland sina medlemmar som visar att fler än var tredje polis planerar att byta jobb. Grovt räknat rör det sig alltså om 6 000 poliser som funderar på att lämna sitt arbete. Enligt förbundet är detta som mest påtagligt bland poliser med lång yrkeserfarenhet, samt utredare och spanare – poliser med erfarenhet och kompetens som kräver många år att bygga upp.
Det borde vara en enorm varningsflagga för regeringen. Alla ambitioner om att öka antalet poliser med 6 000 fram till 2024 hjälper föga om samma antal väljer att sluta. Polissatsningarna blir då som bäst ett nollsummespel. I värsta fall slutar det med att Sverige fortsätter förlora sina poliser i en alarmerande takt. Det räcker inte att utbilda nya poliser. För att klara målet måste Polismyndigheten behålla de befintliga.
Enligt Polisförbundet är den enskilt viktigaste faktorn som kan få poliser att stanna i yrket lönerna. Det är inte så konstigt. I förbundets rapport ”Konkurrenskraftiga löner för viktiga samhällsbärare” från november förra året uppgav tre av tio poliser att de behöver jobba övertid för att få ekonomin att gå ihop. Knappast en rimlig arbetssituation i något yrke, men framför allt inte för poliser som har ett både ansträngande och farligt arbete. Återhämtning mellan passen är viktigt för att de ska orka och kunna göra sitt jobb på ett säkert sätt. Det blir extra viktigt när polistätheten är låg och arbetsbelastningen på enskilda poliser därigenom högre än vad den borde vara.
Enligt en sammanställning som Polistidningen gjort (14/10) ligger polisregion Öst, med huvudort Linköping, lägst i landet avseende medellön för ingripandepoliser. Här tjänar en polis strax under 30 000 kronor i månaden, medan en polis i till exempel Stockholm tjänar strax över 33 000 kronor. Argumenten för detta må vara högre boendekostnader och arbetsintensitet i huvudstaden, men i takt med att även städer som Linköping får sin beskärda del gängvåld borde dessa skillnader bli mindre relevanta för lönesättningen.
Lönenivåer, arbetsbelastning och polistäthet handlar inte längre bara om enskilda polisers arbetsvillkor; det är en trygghetsfråga. Utan tillräckligt många erfarna poliser som kan upprätthålla lagen kommer hela samhället att drabbas. Det är hög tid att både regering och opposition inser att polisbristen är på väg att bli en poliskris.