Nyhetsflashen kom vid lunchtid i går: president Vladimir Putin har bett det ryska parlamentet att dra tillbaka mandatet att ingripa militärt i Ukraina. Mandatet har gällt sedan i mars, då Ryssland erövrade strategiskt viktiga Krim-halvön. Putin, och inte minst flera av hans sändebud, har sedan dess spätt på dels de nationalistiska strömningarna kring gamla moder Ryssland och hennes ömma tår som väst ideligen trampar på. Dels de separatistiska strömningarna inom Ukraina som hotat att dela landet i en östlig, prorysk del och en västlig, EU-orienterad del där huvudstaden Kiev är centrum. I fredags utlyste den nyvalde ukrainske presidenten Petro Porosjenko en veckolång vapenvila mellan ukrainsk militär och separatister. Putin agerade dagen efter, först med att beordra ”full stridsberedskap” vid gränsen till Ukraina, för att senare stödja vapenvilan och uppmana till samtal.
Putin har visat prov på ambivalens i Ukrainafrågan. Själv försöker han internationellt framstå som resonlig och förhandlingsvillig, men nationella uttalanden och sändebud har talat om motsatsen. Ukraina blev ett utmärkt sätt att visa musklerna för Moskva. Lyckligtvis har EU och USA låtit sig skrämmas, utan höjt insatsen. I måndags träffades EU:s utrikesministrar och hot om nya sanktioner mot Ryssland, om inte krisen mildras, uttalades. På frågan om vad Putin måste göra för att undvika utökade sanktioner, svarade Carl Bildt (M): ”Tydligt stödja fredsplanen” (Sveriges Radio).
Ett steg i den riktningen anser nu experter att Putin har tagit. Han har känt sig klämd mellan de nationalistiska, aggressiva stämningar han själv gött och en mer praktisk och ekonomisk inriktning där EU är en viktig handelspartner. EU synade Putin och, för nu, ser presidenten ut att ha valt pragmatism före idealism. En upptrappning av militär närvaro och politisk kyla vinner ingen på. Allra minst Ukraina. Därför kan Putins utspel mottas med försiktig optimism.