De flesta av oss har redan sett den. Bilden. Av treårige Alan Kurdi på en strand i Turkiet. Där hamnade han efter att vågorna spolat upp hans lilla livlösa kropp. Båten, som skulle föra honom, hans femårige bror, mamma och pappa över Medelhavet till den grekiska ön Kos, förliste. Alan drunknade tillsammans med sin bror och mor. Bara pappan lever.
Familjen kom från Kobane i Syrien och var en av många som flyr från krigets plågor.
Kriget har pågått i fyra år. Ändå verkar det vara först nu som många vaknar till. Tragedierna som följer i krigets spår när miljontals människor flyr för sina liv, blev plötsligt konkret i och med bilden på Alan.
Visst visste vi, men… tycks det som många nu tänker.
Korrekta siffror och statistik är viktigt. Fråga bara professor Hans Rosling. Hans pedagogiska äppelmodell för att förklara hur det står till i världen, inklusive hur många människor som tar sig från Syrien och hur många som når Europa, är vida spridda över sociala medier.
Statistik behövs för att förstå och sätta siffror i sitt sammanhang. Myter och halvsanningar hjälper ingen debatt på rätt köl. Samtidigt behövs konkretion för att vi människor ska förstå.
Därför kom bilden på Alan som en örfil.
Nu fattar vi.
Inte bara vanliga människor ruskades om. Även politiker har sömndrucket tittat upp, de som man kan kräva att de redan borde ha ett vaket medvetande.
Storbritanniens David Cameron säger sig vara ”tagen” av bilden och efter ett massivt upprop, i fredags undertecknat av över 200 000 britter, säger premiärministern att landet ska öppna för ett generösare flyktingmottagande (hittills i år har Storbritannien tagit emot 200…) (Sveriges Radio 4/9). Trycket är också stort inifrån det brittiska parlamentet, från såväl Tories som Labour.
I spetsen står Tysklands Angela Merkel, klarsynt och modig, och trycker på övriga länder att ta sitt ansvar. Tillsammans med Frankrike och Sverige strider hon nu för ett kvotsystem.
I mitten av Europa står Ungerns hårdnackade premiärminister Victor ”Kom inte hit!” Orbán. Den ungerska gränsen har beklätts med taggtråd och bevakas hårt för att hindra människor, särskilt muslimer, i landet.
Men desperationen röjer ändå väg för människor som lyckas hålla sig vid liv.
Hur ska våra barn och barnbarn se tillbaka på vårt agerande i dag när människor, likt under andra världskriget, flyr krigets mördande plågor? Vad ska kommande generationer få för bild av vad vi gjorde? Ja, Europa – det är nu det avgörs.