Miljöpartiet har, av mindre nöjda medborgare i debatten, gärna anklagats som den huvudsakligt sinistert skyldige till att butikernas plastpåsar blivit så rasande dyra. Det är lite oschysst.
Plastpåseskatten, som regeringen drabbade vårt arma land med under våren, har ju sitt egentliga olycksaliga ursprung i Bryssel och bygger på ett av alla dessa EU-direktiv som Sverige jämt ska vara så himla bäst i klassen på att underkasta sig.
Direktivet förkunnar att unionens medlemsstater av miljöskäl ska minska förbrukningen av tunna plastbärkassar till maximalt 40 stycken per person vid utgången av 2025. Svenska regeringsföreträdare torde snart kunna avlägga rapport inför Brysselbyråkraterna och förvänta sig att få en guldstjärna i ordningsbetyg.
Ty bara några månader efter den beramade straffskattens införande är Sverige på fartfylld väg att nå EU-direktivets mål. Inom dagligvarujätten ICA har försäljningen av plastbärkassar störtdykt med 70 procent, samtidigt som åtgången av det icke-straffbeskattade alternativet papperspåsar skjutit i höjden med 60-70 procent (fPlus 15/9).
Det är en egendomlig ordning, en bakvänd utveckling som regeringen låtit EU diktera för oss. Särskilt som den moderna plastbärkassen faktiskt är en svensk skapelse – därtill med stolta östgötska anor, om man får vara en smula lokalpatriotisk. Och det tycker jag att man i detta fall har goda skäl att vara.
Sten Gustaf Thulin (1914-2006) är uppfinnaren till plastpåsen du från hökaren på hörnet brukade kånka hem dina varor i. Han var ingenjör, verksam på företaget Celloplast i Norrköping som i 1960-talets gryning revolutionerade marknaden med sin nya produkt, en stark plastkasse med bärhandtag. På glansdagarna under början av 70-talet tillverkade Celloplast som mest 760 miljoner kassar om året.
Vet ni vad Thulins motiv till konceptet med plastkassar i handeln var? Att förbättra miljön. Han ville konkurrera ut de dittills dominerande pappers- och tygpåsarna, som var mycket värre miljöbovar. Jämfört med dagens svenska plastkassar, vilka främst består av återvunnen eller förnybar plast, gäller det i än högre grad.
Kalla fakta: en papperspåse är 43 gånger så miljöbelastande totalt sett, och en tygpåse av bomull måste användas 20 000 gånger för att matcha plastkassens sammanlagda avtryck på miljön.
Varför ska vi då gynna något som är mycket sämre för naturen och våra levnadsbetingelser? I synnerhet det regeringsparti som har ”miljö” i sitt namn borde protestera allt vad de orkar mot EU:s stolliga påhitt och slå ett rejält grönt slag för Sten Gustaf Thulins epokgörande innovation.