”Nu börjar vi bli oroade.”
Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén uttrycker sig försiktigt. Det skrämmer nästan mer än katastrofbeskrivningarna för det allvarliga läge som råder. Bostadspriserna i Sverige har fördubblats på tio år och bara det senaste året handlar det om en ökning med 15 procent. Det är den långvariga ökningstakten som orsakar KI:s oro. Läget börjar bli ohållbart, utvecklingen måste bromsas, säger Dillén.
KI är inte ensamt i sin oro. Redan 2013 varnade IMF för en bostadsbubbla, som skulle kunna orsaka en finansiell kris i hela Norden. Svenska hushåll lånar för mycket och amorterar för lite, löd IMF:s dom. Situationen har inte förbättrats, tvärtom.
Därtill har vi en enorm bostadsbrist. Häromveckan skrev Östsvenska Handelskammarens vd Johanna Palmér om hur bristen på bostäder hindrar företag i vår region att attrahera kompetent arbetskraft från hela världen.
I förra veckan meddelade fackförbundet Kommunal att bostadsbristen leder till personalbrist inom omsorgen. Under de senaste fem åren har sex procent av kommunalarna tackat nej till ett jobb på grund av att de inte kunnat hitta en bostad i närheten. Bland Kommunals medarbetare under 30 år är siffran 15 procent.
Bostadsbristen har följaktligen stora effekter på inte bara enskilda människors liv utan hela samhällsekonomin. Naturligtvis hänger bristen på bostäder ihop med prisökningen. Logiken i utbud och efterfrågan syns även på en så skev marknad som den med svenska bostäder. Det sägs att framför allt billiga, små hyresrätter behövs. Problemet är att nya boenden sällan blir billiga, och inte heller lika attraktiva att bygga eftersom de inbringar mindre. Men det är ett feltänk att bara billiga boenden ska till. Marknaden behöver mer av det mesta. Med ett rikare och mer mångfacetterat utbud skulle även tillgången till billigare, enklare bostäder öka när människor börjar röra på sig.
En bättre fungerande bostadsmarknad, men friare hyressättning och enklare plan- och byggregler efterfrågas således för att få igång byggandet. Och amorteringskrav och en utfasning av ränteavdragen för att stoppa prisökningarna. Det menar IMF, OECD, KI, byggbranschen och nu även den borgerliga oppositionen (som absolut inte gjorde tillräckligt under sin tid vid makten).
Så kan den befarade bostadsbubblan undvikas. Vad är regeringens och bostadsminister Mehmet Kaplans (MP) svar? Jo, byggsubventioner för särskilt utpekade typer av boenden. Men den planekonomiska synen på bostadsbyggandet är ingen långsiktig lösning, det pekar IMF och OECD på, liksom byggbranschen, liksom Linköpings kommunstyrelse – som i ett yttrande till näringsdepartementet visserligen är positiv till statligt stöd. Samtidigt skrivs att kommunens ”allmänna synpunkt är att stödet inte kommer att vara avgörande för att tillgodose behovet av bostäder på sikt”. Oppositionen i Linköping (M, C och KD) är kritisk till subventionerna som bara riskerar att öka vinstmarginalerna för bostäder som skulle ha byggts ändå.
Om Kaplan menar allvar med att sin beskrivning av bostadssituationen som exceptionell borde han vara villig att göra något mer än att bara slänga subventioner efter byggherrar.