När statens makthavare beslutar om åtgärder och ingrepp med löftet att dessa endast är av tillfällig natur, bör man vara sunt vaksam. Särskilt i tider av djupare samhällskriser. Beslutsåtgärder som då raskt fattas utifrån vad nöden anses kräva, kan inte sällan bli märkvärdigt svåra att häva i efterhand.
Det dröjde exempelvis in på 1950-talet innan de sista resterna av andra världskrigets omfattande svenska livsmedelsransonering äntligen försvann. Beredskapsårens hyresreglering, införd 1942, är absurt nog kvar på bostadsmarknaden ännu.
Som ett led i sin statsfinansiella budgetsanering på 90-talet beslutade Göran Persson om en temporär värnskatt för höginkomsttagare. Den togs inte bort förrän vid detta årsskifte – ett kvarts sekel senare. Hade Socialdemokraterna själva fått bestämma, och sluppit Liberalernas envisa krav på ett avskaffade i januariavtalet, skulle värnskatten antagligen fått ett lika långvarigt liv som hyresregleringen.
Som ingen undgått har coronapandemin abrupt vält hela den politiska spelplanen över ända. Januariavtalets reformagenda är ställd i skugga av de massiva krisåtgärder som behövs för att rädda företagen och samhällsekonomin från att kapsejsa.
Inför det akuta hotet om massarbetslöshet lär det i dagsläget knappast vara aktuellt att gå vidare med Centerns skötebarn att reformera arbetsmedlingen i grunden. Så länge varslen står som spön i backen är det förståeligt. Frågan är vad som händer sedan.
Kommer Socialdemokraterna ta krisen till intäkt för att låta arbetsförmedlingens planerade omstöpning rinna ut i sanden, även när det värsta är över? Coronaviruset som räddningen för en av statens sämst fungerande och mest kostsamma myndigheter. Det vore ju en ironi.
Och hur blir det med den tillfälligt höjda a-kassan, som ska gälla mellan den 13 april 2020 och den 3 januari 2021? Att stärka den ekonomiska tryggheten för alla som riskerar – eller redan har förlorat – jobbet under denna exceptionellt hårda prövning för vårt land är naturligtvis rätt och riktigt. Men hur sugna tror ni Socialdemokraterna blir på att nästa år, när valet inte är långt borta, administrera en återgång till vad många självfallet kommer uppleva som en försämrad a-kassa igen?
Fast det kanske inte vore dumt att permanenta höjningen, under förutsättning att LAS-reglerna mjukas upp som tänkt i januariavtalet och att andra välbehövliga liberaliserande strukturreformer genomförs på arbetsmarknaden. En förbättrad omställningsförsäkring, kombinerat med sänkta trösklar och flexiblare villkor för anställning, skulle nog få de ekonomiska hjulen att snurra betydligt smidigare framöver.
Men oddsen på att LO-facken och Socialdemokraterna köper ett sådant paket nu?