Ledare: Pengarna från vindkraft behöver stanna i bygden

När lastbilar och grävskopor dundrar in över myrar för att bereda väg för vindkraften och skogarna förändras för alltid ställer svenskar den högst berättigade frågan: Vad tjänar jag på det här? Varför ska min natur offras för andras profit?

Facebook kryllar av protestgrupper mot vindkraftsetableringar. Runt om i landet lamslår det lokala motståndet tillståndsprocesser och orsakar stor frustration för såväl kommunpolitiker som vindkraftsbolag. Mycket tyder dessutom på att de folkliga protesterna kommer att öka, menar forskaren Simon Haikola vid Linköpings universitet i en SVT-intervju (18/10). 

Samtidigt menar Energimyndigheten och Naturvårdsverket att vindkraften behöver femfaldigas de närmaste decennierna, om målen om ett fossilfritt Sverige 2040 ska nås. Var vindkraften ska byggas har varit föremål för stor diskussion, men uppenbart är att alldeles för lite hänsyn har tagits till hur medborgare ska övertalas att gå med på att få närliggande natur- och boendevärden förstörda utan att kompensation ges till någon annan än de specifika markägare som upplåter sin mark till vindkraftsbolagen. 

Inspiration torde gå att finna i de principer som byggt den norska vattenkraftsmodellen där den kommun där kraftverket ligger får del av intäkterna det genererar. Den har hög legitimitet, är tydlig och uppfattas som rättvis. Vad lokalbefolkningen tjänar på industrins närvaro är uppenbart för alla inblandade. 

Tidigare i höstas öppnade dåvarande energiminister Anders Ygeman (S) för att låta en del av vindkraftens vinster stanna kvar i kommunerna (SVT 18/10). I övrigt har den politiska diskussionen om vindkraft i Sverige dock främst handlat om den kommunala vetorätten. Svenska kommuner har i dagsläget rätt att lägga in ett “veto” mot vindkraftsetablering. Den rätten ville dåvarande finansmarknadsminister Per Bolund (MP) slopa förra året, ett uttalande han snabbt fick backa från efter hård kritik från Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och en rad upprörda kommunalråd. 

En statlig utredning föreslog i somras att den kommunala vetorätten behålls men att kommunernas besked ska komma tidigare i processen och bli bindande, vilket de inte är i dag. Tydliga ja- eller nejbesked gynnar alla intressenter, liksom att sätta en tidsgräns för när kommunerna får gå in med sitt veto. Som det ser ut i dag kan vindkraftsetablering efter flera års planering helt plötsligt stoppas av kommuner, utan vidare motivering. 

Sådana ändringar löser dock inte den stora målkonfliktsfrågan: vad lokalbefolkningen tjänar på att upplåta mark åt vindkraftsbolagen. 

Så varför inte göra som Norge och lägga en särskild skatt eller avgift på vindkraftsproducerad el som betalas ut till kommunen? Delar av de statliga intäkterna från energiskatten, vars andel av det totala energipriset har ökat kraftigt de senaste åren, skulle också kunna fördelas ut till svenska vindkraftskommuner.

Sverige behöver grön energi för klimatomställningen, men den måste produceras på ett sätt som ger mer tillbaka till dem som får göra de största uppoffringarna. 

Emma Høen Bustos är chefredaktör för tidskriften Liberal Debatt. Det här är andra delen av två.