Att bara 821 personer deltar när det finns 7 000 platser ser måhända ut som ett coronasäkert publikevenemang, men i själva verket är det ett talande exempel på regeringens arbetsmarknadsinsatser. I åtminstone ett drygt decennium har anslagna pengar till insatser för arbetslösa skickats tillbaka eftersom det funnits för få deltagare.
Oförmågan att använda alla pengar som går till olika arbetsmarknadsprogram känns igen sedan tidigare, bland annat från Riksrevisionens rapport från 2018. Men i en debattartikel i SvD (15/4) ges ett bredare perspektiv. Det är Bo Jangenäs, tidigare generaldirektör för Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, och Berndt Molin, tidigare analyschef på Arbetsförmedlingen, som reagerar efter att regeringen återigen lanserat samma satsningar i nya förpackningar.
Enligt debattörerna har drygt 20 miljarder kronor i anslagna pengar studsat tillbaka till statskassan under perioden 2015-2020. Riksrevisionens motsvarande uppskattning för en annan period, 2008-2016, är 1,2 miljarder kronor för varje år. Det är alltså inte bara Löfvenregeringen som står ansvarig. Problemet sträcker sig åtminstone tillbaka till alliansregeringen.
Anledningen till att pengarna inte går åt tycks vara en kombination av att Arbetsförmedlingen inte klarar av att genomföra programmen och att platserna är långt fler än antalet personer som skulle hjälpas av att delta. Risken blir då att Arbetsförmedlingen medvetet plockar in personer som behöver helt andra insatser bara för att öka antalet deltagare.
Enligt Jangenäs och Molin har regeringen dessutom en felaktig uppfattning om att arbetslösa kan ta de jobb som finns om bara matchningen blir bättre. I stället borde pengarna gå till bristyrkesutbildningar och lönesubventioner, menar de. Varför fortsätter regeringen ändå att anslå pengar i liknande arbetsmarknadspolitiska program som erfarenheten visar inte fungerar? Riksrevisionens snälla tolkning är att regeringen lider av ”överdriven optimism” och helt enkelt hoppas att fler ska delta än vad som är realistiskt.
Den mer cyniskt lagde skulle snarare se det som att regeringen medvetet anslår för mycket pengar till verkningslösa projekt för att kunna återanvända dem i nya satsningar och då framstå som handlingskraftig. Medan detta kretslopp av statliga medel rullar på står de arbetslösa där utan den hjälp och de krav som de verkligen skulle ha nytta av.