Klassisk surkål, eller varför inte koreansk kimchi? Gärna lokalproducerad. I Boxholm driver Jesper och Maria Lindström Tistelvind, ett företag som specialiserar sig på fermenterade grönsaker. De tog över den lilla fabriken 2020 och sedan dess har det varit full rulle. Med sina fem anställda producerar företaget 2500 burkar om dagen. Ledarsidan träffade paret Lindström för att diskutera småföretagares vardagliga utmaningar.
Vad drev er till att ta över Tistelvind?
Maria: Det var nog sökandet efter något eget. Jag har alltid gillat att bli utmanad, så det kändes naturligt. Tidigare har jag arbetet inom stora organisationer, där det tog tid att få igenom förändringar. I det lilla företaget jobbar vi med helt andra ledtider och ser direkt effekten av vårt arbete.
Jesper: Jag kände de gamla ägarna sedan innan och visste att de var på väg ut. När jag frågade den gamla ägaren Tom vad han planerade att göra garvade han och sa ”Jesper, du är ju mikrobiolog, jag tänkte att du kunde ta över”. Det låg och puttrade och någonstans kläckte jag idén till Maria. På pappret var det för bra för att inte våga ta chansen. Vi tittade på varandra och sa att om vi inte gör det kommer vi ångra oss hela livet.
Vad överraskade er mest i början?
Maria: Att administrationen tar så mycket tid. Men också komplexiteten och utmaningarna som en liten företagare ställs inför. Du måste vara expert på allt. Inte specifikt på alla frågor, men du måste förstå dem så pass väl att du vet hur du ska formulera dig till den som ska hjälpa dig.
Alla de formella delarna tar mycket tid från vår kärnverksamhet, där vi ska driva vår affär. Mycket av detta får stå tillbaka när jag måste lägga så mycket tid på det administrativa.
Det kan vara värdeskapande i ett holistiskt perspektiv, med skatter som betalas in. Värdeskapande för samhället, men för företaget tar det mycket kraft och tid att hantera.
Varför är det svårt för politikerna att se företagarnas behov?
Jesper: Systemen är så stora att politikerna inte förmår att göra förändringar. Man säger saker och ger sedan uppdrag till myndigheter. Myndigheterna gör sedan sina tolkningar inom respektive område, men den totala belastningen på oss företagare kan bli absurd.
Vi har fem anställda. Om någon bryter benet har vi 20 procents produktionsbortfall den dagen. Samtidigt tvingas små företag samverka och rapportera inom samma system som de stora. Det är för höga krav.
Jesper pekar på att systemen är tungrodda.
– Förra året ville vi anställa en person som för tillfället var arbetslös, enligt en lön som var lite högre än vad vi förväntas betala ut. Då säger hen ”Jag får ju ut mer om jag får a-kassa i stället. Och dessutom behöver jag inte kliva upp sju på morgonen”. Ett system där vi vill anställa, men personerna tjänar pengar på att inte jobba är inte bra.
Som litet företag spelar det roll vilka vi anställer. Får vi in en person som inte fungerar i teamet är det 20 procent av arbetsstyrkan.
Jag tycker att det kan bli svårt i debatten. Företagare ses som de onda som utnyttjar arbetarna. De som lyfts fram av media är ofta rötäggen. De ska ju hängas ut. Men vi är ett litet företag som träffar våra anställda varje dag. Vi vill att de ska må bra.
Maria menar att tonen från det offentliga ofta är distanserande.
– Myndighetskontakt inleds ofta med en lagparagraf. ”Du är skyldig att göra detta”. Man förutsätter nästan att vi företagare inte tänker följa lagen.
Jesper: Det saknas en ödmjukhet för vårt arbete. Politikerna pratar om hur mycket pengar de ska lägga, men de glömmer bort varifrån pengarna kommer.
Myndigheter lägger ofta administrativa krav på företagen. Det slukar tid och vi får inte ett spänn för det. Det kanske är praktiskt ur ett samhällsperspektiv, men hur riggar man ett sådant system för att det ska bli så enkelt som möjligt för företagen?
Utmaningarna sträcker sig inte enbart till de offentliga systemen. Just nu är branschen hårt prövad av inflationen.
Maria: Jag har varit i livsmedelsbranschen i 25 år och aldrig sett sådana kostnadsökningar. Priset på metallock har gått upp 78 procent. Vi måste förhålla oss till nya händelser vecka till vecka. Då känner man sig sårbar.
Jesper: Eller ta tillverkningen av glasburkarna där det behövs gas. Då blir det en energikostnad, som fluktuerar på veckobasis. När vi beställer ser vi ett helt annat pris än det som kan komma på fakturan efter leverans.
Om ni fick spåna fritt, vilka förändringar skulle ni vilja se för småföretagen?
Maria: Anpassa språket. Knöla inte till det med formaliasvenska. Vi är ändå födda i Sverige och har universitetsutbildning. Ändå har vi ofta svårt att tolka och förstå texterna. Det måste bli lättare att navigera för dem som inte kan språket, men som ändå är duktiga företagare.
Annars – etablera en småföretagsmyndighet, standardisera blanketterna, digitalisera så att man slipper förlita sig på posten. Se till att det finns personlig kontakt, om det händer något. Jag vill inte förlita mig på chattbotar.
Politikerna måste lära sig systemet. Det är som Märta Stenevis övernattning i Skäggetorp. Man lär sig inte områdets problem om man tillbringar ett dygn där. Detsamma gäller för politikernas tillrättalagda företagsbesök. Åk i stället ut till en mjölkgård. Var med och mjölka korna. Leverera mjölken. Sitt sedan klockan 22 och fyll i blanketter, medan du hjälper barnen med läxorna och rattar en middag. Då är du ute i verkligheten. Inte genom att sätta sig vid ett fikabord. Våga ta det på riktigt. Och kom i december, efter valet och alla vallöften.