Opinionsmätningar innan valet spädde på spänningen, de sa att det skulle bli oerhört jämnt. Men beträffande hur britterna röstade, träffade de inte särskilt rätt. I nuläget ser Tories ut att få egen majoritet. Så sent som igår oroade sig de konservativa över inte bara sitt eget resultat utan även Liberaldemokraternas. Regeringspartnern blev också en av valets stora förlorare och tappar över hälften av sina valkretsar och mandat. Som läget ser ut, kommer dock Tories kunna fortsätta regera på egen hand. För Cameron är det naturligtvis en förbättring.
Politisk kannibalism går att skönja på både vänster- och högersidan, men tydligast är den i Skottland där Labour förlorat många mandat - om än inte så många som befarat - till skotska SNP, som ökar sin närvaro rejält i det brittiska parlamentet. Efter den ur SNP:s synvinkel förlorade folkomröstningen om ett självständigt Skottland gissade många att nationalistpartiet skulle tappa status och stöd. Det har blivit precis tvärtom. Och sprickan mellan England och Skottland har fördjupats. Den södra delen av öriket har röstat fram Cameron, som lovat hålla samman unionen, medan den norra delen till stor del övergett Labour för det parti som har ett självständigt Skottland som politiskt mål.
Senare i dag förväntas Ed Miliband, partiledare för Labour, att meddela sin avgång. Liberaldemokraternas dito Nick Clegg förväntas göra detsamma.
Storbritannien går en omvälvande tid till mötes. För ekonomin och tillväxten är det glädjande att Tories får fortsätta i regeringsställning. De två unionsfrågorna - den brittiska och den europeiska - är de som kommer att få mest uppmärksamhet internationellt. Cameron har utlovat en folkomröstning om EU-medlemskapet. Ett brittiskt tryck på unionen att ägna sig åt det som EU ska ägna sig åt och lämna resten åt de nationella parlamenten och regeringarna är välkommet. För ett EU utan Storbritannien är inte mycket värt.