Efter andra världskriget var den östgötske riksdagsledamoten Martin Skoglund i Doverstorp orolig. Han såg med olust på hur riksdagsarbetet i Stockholm tog alltmer tid.
Martin Skoglund sa att politikerna försätts i en situation där de måste bryta förbindelserna med den egna bygden och verksamheten. I ett bevingat tal varnade han för att landets riksdagsledamöter tillbringar så mycket tid i Stockholm att de riskerar att glömma hur en ko luktar.
I dag är det nog svårt att förstå allvaret bakom orden. Men då, när fortfarande en stor del av befolkningen bodde på landet och hade koppling till lantbruk, var det allvarsamma ord. Och de kom från en aktad politiker.
Lantbrukaren Martin Skoglund tackade tre gånger nej till att bli partiledare för Högerpartiet, dagens Moderaterna.
Faran som Martin Skoglund såg var att om arbetet i riksdagen blir för omfattande under hela året tvingas riksdagsledamöterna tillbringa den mesta tiden i Stockholm och till slut bara jobba med politik. Och det här skulle ge människor ett intryck av att riksdagen är ett typ av ämbetsverk och riksdagsledamöterna är statsfunktionärer, "vilka frikopplas från all praktisk verksamhet".
Tyvärr fick Martin Skoglund rätt i sin framtidsspaning.
Många av Östergötlands riksdagsledamöter syns inte särskilt mycket i länet mellan valen. Att vara politiker på riksnivå har också blivit en heltidssysselsättning.
Att allt kretsar kring Stockholm gör det även svårt för politiker från resten av landet. Nyligen fick vi ett sådant vittnesmål i Corren. Centerledaren Muharrem Demirok, från Linköping, berättade att han inte längre kan komma hem och säga godnatt till barnen i veckorna. I bästa fall kommer han hem till Linköping på helgerna.
Visserligen är det något särskilt att vara partiledare. Det kräver extra mycket resor och möten i Stockholm och resten av landet.
Det är dock besvärande att alla rikspolitiker behöver lägga så mycket av sin tid i huvudstaden. Det behövs en annan väg.
En bärande idé med det svenska valsystemets utformning är annars att säkra geografisk förankring. Insikten är att perspektiv från hela landet behövs i lagstiftningsarbetet. Men faran är att de geografiska kopplingarna snart upprätthålls mest på pappret.
Risken är att det politiska arbetet snart har koncentrerats så mycket till Stockholm och distanserats så mycket från den praktiska verkligheten att många riksdagsledamöter aldrig har känt hur en ko luktar.