Östergötland behöver fler som Johan Birath

Boxholmsprofilen tillhörde ett försvinnande släkte.

Johan Birath kämpade för fortsatt osttillverkning i Boxholm.

Johan Birath kämpade för fortsatt osttillverkning i Boxholm.

Foto: Julia Djerf

Ledare2024-06-25 11:43
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Östergötland har förlorat en av sina stora politiska profiler. Johan Birath är död.

Som S-debattör, författare och föreläsare blev Johan Birath känd i länet. Det viktiga för honom framstår dock ha varit det lokala. Det som verkligen betydde något var Boxholm.

Han gav över 30 år åt kommunpolitiken. Hela sin gärning som lärare lade han i Boxholm. Och när han höll föredrag eller skrev böcker handlade det ofta om hembygden. Kampen för Boxholmsosten grundades även den i omtanken om bygden, dess kultur och historia.

Hur ska då en sådan här livsgärning sammanfattas? Kanske är det ord som hans fru, Inger Gustafson, använder i Corren det mest träffande. Hon kallar honom en samhällsbärare. Och sådana finns det alltför få av i dag.

Sverige – och i synnerhet mindre orter – står och faller med samhällsbärarna. Alltså personerna som känner plikt och engagemang för platsen där de bor, och som gör mycket utan egen ekonomisk vinning.

Samhällsbärarna är människorna som den ena kvällen sitter på ersättarbänken i kommunfullmäktige för att nästa kväll baka till skolavslutningen.

Samhällsbäraren har nödvändigtvis inte särskilt mycket formell makt. En samhällsbärare behöver inte heller vara en person som alla håller med.

Men samhällsbäraren bär på olika sätt lokalsamhället. Plikten för bygden får den att jobba i kommunen. Kärleken till platsen får den att engagera sig i bygdens historia och föreningsliv.

Dessa samhällsbärare är dock ett utrotningshotat släkte. Färre engagerar sig i föreningar. Partierna har svårt att fylla sina listor till kommunfullmäktige.

Alltmer framstår samhällsbärarna vara som hedersmännen i Torgny Lindgrens ABC-bok. Det är några som fanns förr i tiden. "De fanns bland bönderna i ståndsriksdagen, i tidningens notis på sjuttiofemårsdagen."

Att vända trenden – att få fler att engagera sig i kommunpolitiken och lokala föreningslivet – försvåras dock av den allrådande centraliseringsivern. Mycket makt har flyttats från det lokala till det nationella.

Maktförskjutningen var också något som oroade Johan Birath. När jag intervjuade honom för fyra år sedan sade han:

"Jag är avgående politiker, vilket innebär att jag är efterklok så in i norden. Ett kvartssekel har jag lagt på kommunpolitiken. Och att vara kommunpolitiker innebär att vi är den yttersta kvisten för att utföra sådant som redan har beslutats i Mälardalen."

Den här förskjutningen, från kommunen till det nationella, avlövar mindre orter. När besluten tas någon annanstans minskar skälen att engagera sig lokalt. Och de mindre orterna blir i sin tur än mer beroende av att det finns människor som engagerar sig för platsen, precis som Johan Birath.