Stig Ahlgren, omsusad tidningsman och ledamot av Gastronomiska Akademien, avskydde Jean Anthelme Brillat-Savarins berömda aforism som varenda fransman kan väckas mitt i natten och rabbla – ni vet, den där om att en måltid utan ost är som en vacker flicka med bara ett öga.
Bilden ger obehagliga associationer, menade Ahlgren – vilket han onekligen hade en poäng i. Ty frågan inställer sig ju hur hon förlorade ögat. ”Blev det utrivet av en hätsk medtävlare till marskalk de Roqueforts eller prins Gorgonzolas gunst? Gapade ögonhålan tom och sladdrig mot hennes tillbedjare, polisprefekten Brie, eller hade hon förärats ett porslinsöga av den stormrike grisuppfödaren Camembert?”
Sånt vill man vid sittande bord helst slippa grubbla över när osten saknas - som vore inte den bittra upplevelsen illa nog! Stig Ahlgren kunde dock triumferande meddela att han hos en ostkännare äntligen funnit en lämpligare formulering som ”utan äcklande lyteskomik ger ett slående uttryck för samma svikna förväntan”.
Och den löd (håll i er nu): ”En måltid utan ost, det är lika otänkbart som om Beethoven lämnat ifrån sig trion ’Ärkehertigen’ utan ett avslutande allegro presto”.
Nej, ost är minsann inget att ta lätt på. Det kan jag personligen intyga som ystad av ostbitna föräldrar och med den milt syrliga Port Salut som min första stora barndomsförälskelse. Ost är kultur, en konstart, en identitet. Det är djupt beklagligt att Arlas direktörer tycks ha svårt att begripa detta.
Sedan den gamla svenska mejerikooperationen svällde till en internationell jättekoncern har det uppenbarligen blivit problematiskt med markkontakten. Att flytta tillverkningen av originalet bland svenska gräddostar – den östgötska Boxholmsosten – till jämtländska Östersund var mer än en dumhet. Det är en kulturskymning jämförbar med om Västerbottensosten mist sin hemmaort i Burträsk och övertagits av något mejeri i skånska Kristianstad.
Eller som att engelska Stilton – julostens Rolls Royce – inte längre skulle produceras i grevskapen Leistershire, Nottinghamshire och Derbyshire. Utan i Inverness på det skotska höglandet. Den äkta varan, den speciella karaktären, vore naturligtvis borta. Arlas saluförande av Boxholmsost utan Boxholm är Beethoven spelad skärande falskt.
Arlas namn och rykte blir inte bättre av det gnidiga bråkandet om det anrika ostmejeriet i Boxholm, som såldes till kommunen och nu är i Glada Bondens ägo. Arlas begäran om kvarstad har tillbakavisats av Linköpings tingsrätt.
Men tvisten om köpeavtalet lär fortsätta ty Arlakoncernen lovar att överklaga. Varför? För denne marknadsdominant kan det rimligen inte finnas annat än växelmynt att eventuellt vinna. Kan inte Arla bara sluta skvätta sin sura mjölk omkring sig och lämna Glada Bonden som tror på Boxholm ifred?