Det svenska hopplandslaget – där två av tre hästar tävlades oskodda – gjorde en exceptionell insats och tog hem ett OS-guld i hoppning. Peder Fredricson på All In, Henrik von Eckerman på King Edward och Malin Baryard-Johnsson på Indiana visade att god ridning och sund hästhållning ger resultat på tävlingsbanorna.
Vi har all anledning att vara stolta över de svenska ryttarna, men i övrigt lämnar detta häst-OS en fadd eftersmak. Den mest omskrivna skandalen var tyska femkamparen Annika Schleus totala sammanbrott i ridmomentet. Hela världen fick se henne piska och sparka sin rädda och förvirrade häst, ivrigt påhejad av sin tränare.
Även i övriga grenar förekom minst sagt tveksamheter, trots den förment höga nivån på ryttarna. I dressyren sågs förböjda nackar och ryckande händer. I hoppningen återkommande spöbestraffningar om hästarna stannade framför ett hinder. Och inte blev det trevligare i terränghoppningen. En brasiliansk häst orkade inte ta sig hela banan runt och fick ta emot upprepade slag med spöet från sin ryttare.
Än värre än den hårdhänta hanteringen var alla skador. En irländsk häst började blöda ymnigt ur näsan på hoppbanan, en annan kraschade rakt genom ett hinder så att den landade på knäna. En dansk och en japansk häst fastnade i två terränghinder efter att ryttarna styrt in dem fel. En schweizisk häst kom i mål efter terrängtävlingen med ett blödande sår på benet. En annan schweizisk häst fick avlivas efter att ha slitit av ligamenten i ena benet i ett vattenhinder.
Det är helt oacceptabelt att hästar blir skadade och dör under ett OS. Här finns mycket för det internationella ridsportförbundet FEI att göra avseende säkerheten i framför allt terrängtävlingen. Men även ridningen och hästhanteringen lämnar mycket att önska och skulle behöva styras upp. Att slå hästen med spöet vid vägringar borde leda till uteslutning eller åtminstone poängavdrag. Inget blod på hästarna borde tolereras på tävlingsbanan. Hur spända nosgrimmor får vara borde regleras hårdare och beivras. Och ridmomentet borde omedelbart tas bort från femkampen på alla nivåer.
I väntan på att de respektive organisationerna ser över sina regelverk får vi hoppas att de svenska hoppryttarnas prestationer inspirerar andra länder till en sundare hästhantering. För visst går det att vinna med prydlig ridning, utan att rycka sin häst i munnen eller spöa den runt banan. Ur det perspektivet är det svenska OS-guldet en ännu större bedrift. Ett litet språng för All In, men förhoppningsvis ett jättesprång för hästvärlden.