Frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor handlar ofta om löner och representation på arbetsmarknaden, dock mer sällan om ägande. Men i en ny rapport från tankesmedjan Ownershift sätts ljuset på det som för många är livets största investering: fastigheter och mark. I rapporten konstateras att män äger 1,3 gånger mer lagfartsandelar än kvinnor, men det politiskt intressanta finns i detaljerna.
Att män äger mer fastigheter än kvinnor är inte nödvändigtvis ett problem. Människor gör olika prioriteringar i livet, vilket även inkluderar husköp och ägande. Däremot kan det vara ett problem om regler eller andra strukturer systematiskt hämmar kvinnors möjligheter att äga fastigheter. Rapporten ger en fingervisning om sådana hinder.
Det finns en tydlig koppling mellan kommuner med hög medelinkomst och jämställt fastighetsägande. En anledning till det kan vara att sådana områden också har högre huspriser, vilket innebär att en familj är beroende av två personers inkomster för att ha råd med boendet, som de därför ofta äger tillsammans. Sett till hela landet är lagfartsägandet dessutom betydligt mer jämställt för vuxna upp till 30 år, och allra minst jämställt för personer mellan 50 och 70 år.
Det kan alltså vara så att skillnaderna i husägande mellan män och kvinnor är på väg att växa bort. Om det beror på att fler kvinnor, eller färre män, är intresserade av att äga fastigheter är svårare att säga. Mycket tyder snarare på att ägandet är starkt kopplat till inkomster, där de kvinnodominerade yrkesgrupperna generellt sett har lägre lönenivåer. För ensamstående blir det då också svårare att köpa ett hus.
Att ägande är kopplat till inkomst är logiskt – den som köper något måste ha råd att betala. Men till skillnad från lönefrågan, där arbetsmarknadens parter styr, har politiker bestämt att det ska vara ännu svårare och dyrare för personer med lägre inkomst att ta ett bolån och sedan köpa ett hus. Detta genom exempelvis bolånetak och skärpt amorteringskrav för de som lånar mer än 4,5 gånger sin bruttoinkomst.
Det är samhällsekonomiskt viktigt att människor inte lånar mer än de klarar av. Men reglerna måste också låta människor göra sina egna privatekonomiska prioriteringar. Det skärpta amorteringskravet, som är pausat under pandemin, får till exempel effekten att bostadsägande nära på reserveras för de som tjänar mer. Statens välvilja styr då ensamstående kvinnor i låglöneyrken mot betydligt dyrare boendeformer på hyres- och andrahandsmarknaden.
Både jobb och bostadsägande handlar i grunden om livsval. Men det måste vara möjligt för både kvinnor och män att välja ett yrke med lägre lön utan att det för den sakens skull blir ännu dyrare att ta ett bolån för att köpa och äga ett hem.